Ibland kommer jag på mig själv att jag är en pain in the ass för pojkvännen. Oftast är jag väldigt snäll, jag är inte svartsjuk och låter han få leva sitt liv, precis som jag lever mitt liv.
Gnäller liksom inte när han vill festa med kompisarna. Antingen hänger jag på eller unnar mig en helkväll ensam. Bra så långt.
Men ibland är jag lite svår att gilla. Som exempel tuggar jag ostbågar med öppen mun – bara för att det krasar så skönt, sörplar te varje kväll framför tv:n så han måste höja volymen för att höra och jag rapar värre än han.
Och så tänker jag på ögonblick då jag är så där bökig. Som när pojkvännen är söt och vill dansa med mig. Jag trilskas men går med på det. Han är glad, slänger runt med mig som en vante och utstrålar ”det här är det bästa som finns”.
Så blir jag illamående av allt runtkastande tillsammans med alldeles för mycket alkohol. Blir butter och gnällig. ”Sluta snurra så mycket”, ”jag måste sitta ner, annars kräks jag”, ”jag hatar att dansa!”. Och med ens slocknar pojkvännens glädje i ögonen.
Dumma dumma jag!
Fy fan vad jag är glad att han älskar mig. Trots att det ibland kan vara lite krångligt att göra det.
4 kommentarer:
Ibland är ni (kvinnor) lite besvärliga att älska.
tror att det funkar åt båda hållen. ;) Men så är det att älska nån ju, man kan acceptera å leva med dom där små sakerna som irriterar en!
Livet är inte lätt..och de kan vara svårt att förstå sig på ibland och acceptera den andres "brister".Tur är väl att kärleken är så stark.Kram
Petter: Vissa svårare än andra. Din OP verkar vara ännu lite krångligare att älska. Riktigt så bökig är inte jag. Tror jag.
Tesa: Visst är det så! Han gillar ju mig trots att jag ofta blir för full och inte gillar att dansa pardans. =) Och jag gillar honom TROTS att han gillar att dansa.
Lina: Så är det! Vi har egentligen inga större problem med varandras brister. Har ju varit tillsammans i åtta år snart ... =)
Skicka en kommentar