Vägen dammar av rött grus när jag kommer med cykeln. En gammal Cresent i guld och vitt. Och rost då förstås. Och en skinande röd cykelkorg i flätad plast.
Utomhus kvittrar bofinken med sitt envetna läte, om och om igen. Samma läte som väcker mig halv nio varje morgon.
Jag har på mig en av pojkvännens skjortor. Den är lång och stor och jag tvingas kavla upp ärmarna. Under sticker mina händer ut, alldeles smutsbruna av en intensiv sol. Fötterna är bara och redan börjar sulorna bli hårda och svarta av min ovarsamma behandling. Varma klippor och hårt grus.
Jag har ingen aning om vad klockan är och knappt ens vilken dag det är. Jag vet bara att jag är lycklig.
Och jag vet att man aldrig kan se sig mätt på solnedgången. Och aldrig kan tröttna på havets kluckande mot stranden. Eller ledsna på doften av jord och blommor.
Kan man stanna tiden eller måste man åka till jobbet på måndag igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar