I förra veckan fick jag reda på att en av mina äldsta och bästa vänner har förlorat sin bror.
Jag pratade med henne just och ville så mycket mer. Ville krama, försöka förstå, stöda mer. Men det gick inte. Inte på telefonen, inte med 50 mil mellan oss.
Jag är så ledsen för hennes skull. Och så är jag ledsen för min skull. Ledsen för att jag inte är en del av hennes vardag längre. Och det gör ont. Jag finns inte där när jag skulle ha behövts.
Och det värsta är att jag kanske inte ens behövs längre. Jag är någon i periferin.
Jag är inte en del av tjejgänget längre. Jag visst inte att en av ”oss” ska gifta sig i sommar, jag är heller inte bjuden. Jag visste inte att en av ”oss” skulle ha ett barn till, förrän bara någon månad innan beräknad födsel. Jag är inte en del längre. Helt enkelt.
Och med sorgen jag känner för min kompis blir sorgen över mitt utanförskap ännu påtagligare. Varför lät jag det bli så här? Varför håller jag inte kontakten mer?
Varför flyttade jag bort? Varför i helvete flyttade jag bort?
Och nu rinner tårarna.
7 kommentarer:
Fast hur ledsen du än blir kan du inte ändra det som är gjort. Faktiskt. Däremot kan du ju göra ngt åt saken nu! Och kanske kommer du fram till att den typ av kontakt du har med dem är den som du klarar, som är lagom. Jag brottas ständigt med ångest över att inte ha mer kontakt med barndomsvännerna. Men. Man är två. Eller fler. Och saker ändrar sig. Även om det gör ont.
Menar nu inte att du ska "rycka upp dig" eller så, utan bara helt enkelt lite pepp. Ok? Kram!
Även om du hade bott kvar, hade ni kanske inte haft samma kontakt eller träffats på samma sätt som ni gjorde då. Saker och ting förändras, man förändras. Jag har gamla vänner som bara bor några minuter ifrån mig, men som jag inte har någon kontakt med överhuvudtaget.. Som säkert gör saker jag inte har en aning om, som kanske inte vet att jag ska bli mamma i augusti.
Klart det är trist. Klart det är jobbigt. Men jag tror livet funkar så. Du får skapa vänner och relationer till de du har runt dig idag.
Jag gled också ifrån mina vänner när jag flyttade bort. Även om jag har nya så har jag inte hittat några som är lika nära, men jag tror att det på något sätt är livets gång. Man möter människor som kommer att betyda mycket för en, men så småningom så glider man isär.
Men, jag tror att om vänskapen är "sann" så går det att hitta tillbaka, och gör det inte det så är det helt enkelt inte meningen, och hur som helst så har man alltid kvar sina minnen. Det är nog lite som kärleksförhållanden, skulle jag tro. Eller vad tror du?
Torka dina tårar och tänk på vad du har här istället!! Förstår gott och väl att det gör ont som fan. Kände likadant när jag var iväg och pluggade. Tack och lov blev det lättare igen när jag flyttade hem. Men jag tappade nog flera under de åren.
Jag förstår som sagt din sorg och känslan av utanförskap är bedrövlig!! Men försök som sagt att fokusera på vad du har här och vad du också vunnit på att flytta. För jag vill inte tro att du "bara" förlorat på det...
STOOOORA KRAMAR
Det är hemskt det som hänt! Jag förstår att det är jobbigt. Jag har inte flyttat här ifrån och har ändå förlorat många på vägen... och mycket av det kan vara mitt eget fel, men inte bara. Det är så, man växer ifrån varandra. Men det är inte roligt!
Jag hoppas du kan se glädjen i det du har! kramar
Egon: Faktiskt var det pepp. Särskilt att man är två. Jag är inte världens bästa på att höra av mig, men de är inte bättre heller. De har till exempel bara kommit och hälsat på mig en gång på snart åtta år. Det gör mig lite ledsen.
Sofie: Visst är det så att man förändras. Ibland gör förändringen så ont bara. Och jag har ju relationer till ganska många här också.
Bullen: Jag har heller inte lika nära vänner nu. Inte lika många nära vänner i alla fall. Men jag vill inte att vänskapen ska ta slut. De som har betytt så mycket för mig, som verkligen verkligen känner mig innerst inne vill jag inte släppa.
Men det går att rädda som du säger. Och jag ska baske mig ta mig i kragen!
Erica: Just det – du flyttade tillbaka och först då blev det som förut.
Men det är sant, jag har mycket här också, även om jag ibland känner mig ensam. Men det har vi ju pratat om förut.
Alexandra: Visst växer man ifrån en del, men i det här fallet har vi inte växt ifrån varandra. Jag och min vän är bara för långt från varanadra för att ha en riktigt riktigt bra realtion. Och när vi träffas är allt bra. Det är bara att jag inte finns där i hennes närhet. Och det gör ont.
Usch, jag tycker faktiskt synd om dej ska du veta!! Hjärtligt synd om dej!!
Det var det jag menade - jag kan tänka mej hur du känner kring allt det där i o med att jag varit i samma sits (även bara för en kortare period!)
Din ensamhet måste vi försöka göra nåt åt helt enkelt! Jag är värdelös på att höra av mej, men jag finns verkligen här när och om det behövs! Ensam ÄR du inte även om det säkert kan kännas så ibland (så känner säkert de flesta mer eller mindre?!)
Saken är ju den att det är så "lätt" när vi träffas så det ska inte behöva vara så svårt att göra det lite oftare heller då.
Vet ej om J hunnit prata m D, men vi funderade på att komma över en sväng ikväll. Vi hör av oss!!
Massa kramar
Skicka en kommentar