Om kärlek

Även om vi är olika, ibland som hund och katt, och bråkar och gnäller på varandra finns det något som får mig att säga förlåt. Att bita mig i tungan och trots envishet säga att det var mitt fel. Komma över, förbi och bli sams.
För jag älskar dig.

Jag älskar dig när vi skojbråkar. När du kastar upp mig på ryggen och springer till soptunnan för att kasta i mig. Din blick när du håller mig ovanför och retsamt frågar om du ska släppa.

Jag älskar dig för att du låtsas köra rally i bilen. När du i 50, med händerna tio i två, sitter och gör ljudeffekter av slirande däck, sprättande grus och snabba växlingar.

Jag älskar dina skrattgropar som är så djupa att svalorna kan bygga bo i dem. Och när du ler. Ler så att dina ljusblåa klara ögon lyser.

Eller då du får impulsiva ryck och tar med mig på upptåg. När du släpar med mig till bondgårdar trots att jag är livrädd eller när du åker och fikar med mig bara för att göra mig glad.

Jag älskar att du efter middagen lägger dig på golvet medan jag äter upp. Eller när du lämnar bordet på middag hos vänner med barn, bara för att leka med barnen. När du med entusiasm bygger lego, spelar pingis eller läser en bok tillsammans med barnen. Outtröttlig. Och jag älskar dig när du på natten viskar att du vill sno min systers barn och ha dem hos dig hela tiden.

Jag älskar dig när du hör musik du gillar och börjar digga i takt. När du vill dansa. När du dansar.

Och när du har dina fula mjukisbrallor från 1990 som hänger som påsar. Och jag älskar att jag får hemmagjorda saker i födelsedagspresent. Och att du är grinig på morgonen. Och när du skriver söta lappar och lägger under min huvudkudde. Och att dina fötter är platta, sneda och vinda. Och ditt sätt att ta på mig.

Det jag älskar med dig är så mycket.