Tillbakablick, fritidsgården 1996

Göran brukade knyta ihop sina händer, gnida dem mot varandra och säga ”Nu tjejer, är det dags att gå och knyta ihop benpåsen”. Då var klockan tio och gårn stängde. Vi hängde där varje vardag till prick klockan tio, utom tisdagar då det var stängt, och varje lördag till halv tolv.
Jag fick inte vara ute så länge egentligen men efter att jag övertalat mamma om att det var bättre att jag hade sällskap när jag cyklade hem, gick hon med på det. Men bara om jag var på gårn. Jag utnyttjade det förstås och var på ”gårn” även när jag var någon annanstans. Och drack folköl.

Maja, som också jobbade där, hade den mest sönderrökta rösten jag hört. Hon raspade och stank gul Blend bakom disken. Sålde bumlingar i olika färger, sura band, Ferraribilar och gårdskort som gjorde att man fick spela biljard, vara med på videokvällar och egentligen gjorde att man över huvud taget fick hänga där.

50 kronor för ett helt läsår kostade korten. Dyrt, tyckte jag som hellre lade min månadspeng på att åka in till stan och handla cigaretter på Hanssons tobak eller Gonorrégrillen, där de aldrig kollade leg. Men eftersom jag hängde på gårn hela tiden tog alla för givet att jag hade gårdskort. ”Jag vet att Tilda har gårdskort, så det är lugnt” brukade Maja säga när jag ville spela biljard. Jag nickade och log. Såg oskyldig ut i vanlig ordning. Så jag halkade med och kom undan. Som jag ofta gjorde på den tiden.

Vi hängde i soffan. Ihopkrupna och kollade på Skilda världar. Samin sa att jag var lik Anna i mitt korta blonda hår och sa att han ville vara min Micke. Jag blev generad, de knullade ju i serien.
Så fort det blev reklampaus tömdes lokalen och vi alla stod i stället utanför och rökte. Fyra personer delade på ett litet paket. Eller fyra personer delade på en cigg. Man slogs om spurtarna och hatade Sandra som i ren protest fimpade ciggen när det var typ en centimeter kvar till filtret och sedan smulade sönder den i minibitar. Hatade Tommy som spottade i askkoppen så man inte vågade leta fimpar där längre.

Det var bekymmerslöst. Vi läste Veckorevyn högt för varandra och gjorde alla test. ”Hur vet du att han är din drömkille”, ”Så stark är er vänskap”, ”Ta reda på om du ligger i farozonen för ätstörning” eller något annat. Vi skrev små berättelser på varandras armar, flirtade med killarna, spelade Jeopardyspelet, testade om vi kunde spotta med munnen öppen, skrev i gästboken, läste i gästboken, hade biljardturneringar och rökte. En gång gick vi ut till garaget, släckte alla lampor och lekte anden i glaset. Jag har aldrig cyklat så fort hem som den gången.

I knappt ett år hängde vi där. Hånglade där. Blev vänner där. Blev ovänner där. Blev kära där. Levde där. Sedan var det inte coolt längre.