Om jag vill ha familj, äta frukost i sängen på helgerna, åka och storhandla tillsammans i Volvo, städa och laga långkok och bjuda andra familjer på middag, utesluter det rejäla fyllor med efterfester med jämna mellanrum, hela söndagar i soffan framför Top Gear-maraton, bara smörgåsar till middag och att kasta jackan på golvet eftersom jag just då inte känner för att hänga upp den?
Jag har en känsla av att dessa två liv inte går att kombinera. Och det är så synd, när båda liv är det liv jag vill leva.
12 kommentarer:
Allt går bara man vill!
om inte förr så när barnen är tonåringar möjligtvis.... :) då är du nog säkert den häftigaste mamman i geta enligt dem
Klart det går! Jag känner flera som är ansvarsfulla föräldrar, men som nu och då tar "barnledigt" och festar och har bakismaraton i soffan. Och barnen är lyckliga över att få vara hos mor/farföräldrar eller gudföräldrar eller vad man nu väljer.
Jag tror starkt på att man är lika bra, om inte bättre, föräldrar om man tar sig egentid emellanåt. Med måtta givetvis, har man väl valt att ha barn så är man oftast medveten om att man får offra lite av "det gamla livet".
Med det nya livet vill man inte ens ha så mkt av det gamla kvar, så det ordnar sej automatiskt ;) (man blir lite en "sån där" som stilla tänker "ska h*n faktiskt ut, den här helgen också?!" om sina medmänniskor. minnet är kort ^^)
Vet du kära vän, att när det gäller dig/er är jag alldeles övertygad om att det där skulle lösa sig alldeles ypperligt =)
Klart det funkar att kombinera! :) Det blir ju vad man själv gör det till. Och dessutom tror jag att med det "nya" livet kommer du nog förändras rätt ordentligt, och kanske inte alls är lika intresserad av det gamla.
Nejnej! Det är inte alls omöjligt!
Stora fyllor tar jag inte så ofta nuförtiden - men det händer. Och ofta mackor istället för middag.
(Här är vi åtminstone tre personer som kastar jackan. Osedvanligt slarvig familj.)
Och söndag i tv-soffan funkar ypperligt.
Funkar väl visst, om det är det man vill? Själv småfantiserar jag om den helgen då jag kan lämna bebisen till sin far och åka till en väninna och bli kalas på massa vin. Så, du kan leva precis som du vill! :D
Men man måste väl inte bli en supermänniska bara för att man får barn? Tänker att man kan involvera ungarna i skräpdagarna också. Typ en söndag i månaden får man göra precis som man vill; slänga jackor på golvet, äta knäckebröd i sängen, bada hela dagen osv. Tror inte direkt dom får men för livet bara för att det inte är superstädat och aktivitetsschemat alltid.
R: ja, det är väl så kanske? Bara jag själv skulle veta vad jag ville så ...
Matilda: haha, det tvivlar jag på. Att mina barn skulle tycka jag var häftig alltså. Men ja, det är väl först då man får roa sig igen. Suck.
Fox: Ja alltså, det tror ju jag med, att det är bra med egentid. Problemet är ju inte bara det att jag vill vara ledig en liten stund, utan jämt, som jag är i dag.
Mille: Ja, säkert ändras man när man får barn. Fast det är ju det att jag inte vill förändras egentligen. Jag trivs så bra med att vara som ett barn ibland. Hehe.
Erica: Haha, det var snällt sagt, men jag tvivlar faktiskt.
Tesa: Men jag vill ju inte förändras! Men ändå ha familj och storhandling och så där. Svårt ju!
Bondhustrun: Ja! Ditt liv med din familj vill jag leva!
S.W: Ja det är väl så. Men det är inte det att jag inte tror att jag kan leva som jag vill, det tror jag att jag kan. Jag är bara rädd att jag inte vill leva så, och det vill jag inte. Oj, vad snurrigt det där blev, men jag hoppas du fattar. Hehe.
Linn: Någon supermänniska skulle jag aldrig bli, oavsett om jag får barn eller inte, så det är kört. hehe. Menar bara liksom att jag vill leva det livet jag lever nu, gilla samma saker jag gillar nu, men ändå ha det andra familjelivet. Och det krockar på flera plan.
Alla: Fasen, jag har svårt att formulera mig i dag och få fram vad jag vill. Sammanfattningsvis så vill jag inte förändras eftersom jag är så nöjd med det liv jag lever nu samtidigt som jag verkligen vill leva ett vanligt familjeliv. Det kanske är möjligt, men jag vet att det skulle krocka på flera sätt och vis. Jag måste välja bort vissa saker oavsett vilket liv jag väljer att leva. Och det är det som är så förargligt, för jag vill inte utesluta något.
Men hallå! Är inte jag ett levande bevis på att det funkar alldeles utmärkt! ;-)
Haha! Ja, kanske du är det? Hihi.
Skicka en kommentar