Jag ligger i skitiga lakan. Själva täcket har kanat ut till hälften vilket gör att det är en enorm tyghög mot ansiktet och från knäna och nedåt är det bara kalla täcket som värmer. Det har varit så i tre dagar nu, men jag har inte orkat göra något åt det.
I julas satte vi i iläggsskivan i bordet. Den är fortfarande kvar, trots att den gör att köket/vardagsrummet blir jättelitet och trångt.
I tisdags skulle jag dölja mina svarta ringar under ögonen och tog fram en liten tub med concealer. Har inte använt den sen den helt i onödan följde med på Malaysiaresan. När jag öppnade den hade det, kanske på grund av flygresan, bildats ett tryck i den vilket gjorde att det splashade ut en massa kräm i hela handfatet. Det ser ut som att någon har bajsat i handfatet. Jag har fortfarande inte tagit bort det.
Katten har sprättat ut kattsand över hela golvet. Det har legat i en vecka och jag har fortfarande inte sopat upp det.
Vi har fortfarande inte tvättat kläderna vi hade på resan. Och de kläder vi faktiskt har tvättat ligger i en enda stor hög och samlar damm. Ingen har orkat vika dem. Till på köpet är hela sovrumsgolvet täckt av kläder som jag rev ut i lördags i jakt efter något att ha på mig. Jag orkade inte ta hand om dem i går utan har klivit över dem flera gånger i stället.
Så nu vet ni. Det är därför jag skulle behöva bli lite vuxen. Ta ansvar över mitt liv och sluta skjuta upp allt till framtiden. Jag är så jävla less på det.
4 kommentarer:
Jag är också ett barn. Ett barn med barn, det kan inte bli värre i stökväg kan jag berätta!
Ja, jag skulle ju säga att det är skönt att läsa att fler är likadana :)
Jag tror det är nåt med luften i jan/feb som gör att man förvandlas till sextonårig tonårskille. Är likadan.
Mille: Säger samma sak: Skönt att höra att det är fler som är likadana!
Linn: Är det så? Att det är luftens fel? Bra i så fall, då behöver jag inte skylla på min egen dåliga karaktär.
Fast i och för sig kommer den där dåliga luften med jämna mellanrum i mitt fall, inte bara i januari februari.
Skicka en kommentar