Ni vet de där dagarna när man känner sig nedknölad längst bak, längst in. När man känner sig så låg att om man vore ett hus skulle man till och med behöva hoppa över sina egna trösklar. De där dagarna då man känner sig misslyckad.
Då man konstaterar att det aldrig kommer att bli något av en. Att man aldrig kommer att få chansen att skriva en bok. Att man aldrig kommer att komma på en hel bok. Att man aldrig kommer att ha disciplin till att skriva en bok. Att man aldrig kommer att göra något man någon gång har velat.
De där dagarna när man tycker att man inte gör sitt jobb tillräckligt bra. När maten man lagat inte blev god. När håret är fult och hängigt och när det känns som att man inte har några kompisar. De där dagarna då man sitter ensam i sin misär och gräver ett hål precis där man sitter så att röven kanar längre och längre ner i avgrunden. Och inte ens skallen kan hålla sig där ovanför.
Ni vet de där dagarna då allt suger. Eller allt suger musten ur en. När man känner sig fullkomligt tom på idéer och fullkomligt dum. När man är ful och tråkig och känner att inget är roligt. När inte ens godis kan pigga upp. När man har ögonbrynen kantigt ställda i ansiktet och den begynnande argrynkan är som ett streck däremellan. När man tycker att livet är pest och i synnerhet en själv.
En sådan dag är det i dag.
3 kommentarer:
Då har du inte haft en av de bästa dagarna på länge, inte. Men jag vill faktiskt opponera mej mot en sak där: att du skulle sakna vänner?! Jag vågar påstå att du är en väldigt vänrik människa, så det får du försöka ta till dig.
Och jag kan ju egentligen inte svara för andra. Men så länge jag andas för egen maskin så kommer du alltid att ha mig här om du behöver. Lägg det bakom örat och plocka fram den vetskapen när du behöver den. För si, ensam i den bemärkelsen blir du då aldrig.
Men jo, jag vet. Alltför väl känner jag igen det där du skriver. Känlsan är hemsk och man vill verkligen inget annat än att lägga sig och dra nåt gammalt över sig de där dagarna. Det braiga är att det ofta går över igen. Antingen kanske med hjälp av att nån säger/gör nåt bra för en, eller så bara känns det bättre om nån dag i alla fall. Fast å andra sidan tror man ju inte det när man är där, det vet jag också.
Svammel, svammel. Imorn är en annan dag, och har ingen annan lyckats få dig att känna dig oensam och bäst i världen, så ska jag jobba hårt för det imorgon kväll <3
Då har du inte haft en av de bästa dagarna på länge, inte. Men jag vill faktiskt opponera mej mot en sak där: att du skulle sakna vänner?! Jag vågar påstå att du är en väldigt vänrik människa, så det får du försöka ta till dig.
Och jag kan ju egentligen inte svara för andra. Men så länge jag andas för egen maskin så kommer du alltid att ha mig här om du behöver. Lägg det bakom örat och plocka fram den vetskapen när du behöver den. För si, ensam i den bemärkelsen blir du då aldrig.
Men jo, jag vet. Alltför väl känner jag igen det där du skriver. Känlsan är hemsk och man vill verkligen inget annat än att lägga sig och dra nåt gammalt över sig de där dagarna. Det braiga är att det ofta går över igen. Antingen kanske med hjälp av att nån säger/gör nåt bra för en, eller så bara känns det bättre om nån dag i alla fall. Fast å andra sidan tror man ju inte det när man är där, det vet jag också.
Svammel, svammel. Imorn är en annan dag, och har ingen annan lyckats få dig att känna dig oensam och bäst i världen, så ska jag jobba hårt för det imorgon kväll <3
Tack vännen! Men så farligt var det inte. Jag är lite av en dramaqueen ibland. Kände mig bara håglös och trumpen och då kändes allt skit. Trots att jag vet att allt verkligen inte är skit. Särskilt inte när jag har så fina vänner! <3
Skicka en kommentar