Det var en kombination av dåligt med sömn i flera dagar, den kemiska bakfyllan som kommer tre dagar efter ett stort alkoholintag, besvikelse, förkylning som aldrig går över, lite åldersångest, stress över allt jag måste hinna göra innan fredag och lite annat gott och blandat. Blanda det och ni får inlägg som det här och miljoner med tårar.
Ibland är livet liksom inte så jävla rosenskimrande och fyllt med lull-lull. Ibland suger det rent ut sagt. Och ibland känner man sig ensammast i världen och som om ingen bryr sig. Ibland förväntar man sig saker som inte uppfylls och blir lika ledsen varje gång, även om man vid det här laget vet att man inte bör förvänta sig så stora saker. Ibland vill man bara lägga sig ned och gråta över att ingen förstår en.
Men i dag är det snäppet bättre. I dag dricker jag kopiösa mängder kaffe, äter chili con carne-matlåda till lunch och skriver om vandalism. Och åker hem efter jobbet och storstädar och bakar tårta till mina kollegor.
Eller ja, den sista meningen är bara en utopi, men någon gång ska väl även det omöjliga bli möjligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar