lördag, mars 19, 2011

Jag har haft det alltför lätt

På radion i morse pratade de om att unga människor i dag generellt sett inte förstår att saker ska ta tid. Man vill att allt ska ske på ett kick, eller klick snarare. Kommer vi inte på vad ett ord är på engelska klickar vi bara på google översätt och vips får vi reda på det. Och om vi är utomlands orkar vi inte räkna om värdet på valutan och klickar in det i mobilen och vips, så vet vi. Bekväma och helt utan tålamod.

Därför kan det vara så svårt för vissa att till exempel börja springa eftersom det tar ett tag innan man kommit över steget då det är skitjobbigt. Det tar ett tag innan det går lätt och är roligt helt enkelt. Eller när man ska lära sig att spela gitarr, då förväntar man sig att det ska gå på en eftermiddag när det i själva verket är ganska svårt och tidskrävande.

Och jag kan verkligen skriva under på den beskrivningen. Jag är precis så.

En stor orsak till det tror jag är för att jag alltid haft det så himla lätt. Jag skäms ibland för att säga det, men mitt liv har liksom varit ett enda långt glid på ett bananskal.
Jag skolkade ganska mycket i skolan men skrev VG på proven ändå. Jag har alltid kunnat prata för mig och kunnat formulera mig vilket har gjort att jag lätt har fått de jobb jag har sökt. Jag har extremt lätt för att lära mig nya saker och få utmaningar har varit för stora. Mitt liv har liksom varit lätt. För lätt.

Det har gjort att jag förväntar mig att allt ska vara lätt. Jag har inget tålamod, jag drar igång miljoner projekt men slutför få, jag har idéer och drömmar men uppfyller bara någon enstaka. Jag tycker att allt tar för lång tid. Jag klarar liksom inte ens av att dammsuga hela huset utan att ta tre fyra pauser.

Och jag hatar det. Jag hatar att jag förväntar mig att allt ska vara lätt och att allt ska gå snabbt. Jag önskar att jag gillade det långsamma och tidskrävande, men det får mig bara att krypa på väggarna. Jag önskar att jag kunde slutföra de hundramiljoner olika projekten jag har dragit i gång. Eller tio av dem i alla fall.
Ska jag behöva stöta på något skitstort problem som stoppar mitt glidande på bananskalet och försöka kämpa mig över det hindret för att få en gnutta tålamod? I så fall hoppas jag på det.

5 kommentarer:

Ojsan sa...

Om jag ska tala av egen erfarenhet, så hjälper det inte med motgångar heller. Man är lika rastlös och otålig ändå. Då man stöter på riktiga motgångar blir man nästan galen då man vet att man inte KAN lösa det i en handvändning.
Jag är precis likadan, blir det inte bra på en gång så tappar jag intresset. Vare sig det gäller städande, bakande, fotograferande, idrottande.. Och dålig förlorare ska vi inte ens tala om. Men det ligger nog en hel del i det där, att vi inte längre är vana att behöva lösa problem utan allt är på en armlängds avstånd. I mobilen eller på nätet.
Kanske man borde leva eremitliv på någon avlägsen plats för att "hitta sig själv"? Ibland tänker jag att det nog inte vore så dumt att se allt ur ett annat perspektiv.

Johanna sa...

Jag har inte haft det lätt, men jag är sån där ändå. Tror att det är ett personlighetsdrag som är ganska vanligt i västvärlden. Och trots att jag är väldigt medveten om det (och dessutom inte tycker om det) så kan jag inte skärpa mig, för jag har helt enkelt inte tålamod nog att ändra mig. Det går ju inte heller att göra på ett k(l)ick.

Matilda sa...

Fox: Inte vet jag om det handlar om att hitta sig själv, men jag håller med om att man borde bli eremit ett slag. Jag har aldrig varit så lugn som när jag var på Märket i somras. Där fanns inget att göra, knappt något nät, knappt el och knappt varmt vatten. Och jag var totalt överlycklig och lugn. Kanske jag skulle hittat tålamodet där också till slut?
Johanna: ja, jag tror att det är ganska vanligt bland många faktiskt. Och jag är som du, jag kan inte skärpa mig. Jo, till viss del, men aldrig så mycket som jag vill och behöver.

Ojsan sa...

Just det uttrycket är förstås lite utnött. Men det är ändå ett faktum att man, då man inte kommer åt nätet eller inte har tid att pilla på mobilen, slappnar av och känner nånslags.. Harmoni. Man inser att det viktigaste inte är alla grejer och att vara konstant uppkopplad, det är så mycket annat som har mer betydelse. Och framför allt är det nästan skönt att inte veta vad alla har för sig genom att läsa bloggar och kolla FB. Om inte annat har man ju mer att prata om nästa gång man ringer/messar/träffas!

Matilda sa...

Ja, även om jag typ är beroende av Facebook och bloggar så är det samtidigt väldigt skönt att vara helt bortkopplad ibland. Man behöver bådeock tror jag.