Totalt bortkopplad från omvärlden

Jag skulle aldrig göra en karriär som vaktman. Eller rädda min familj ur ett brinnande hus. Av samma anledning som jag har svårt att tro att jag blir en bra mamma.
Orsaken är att jag sover alldeles för djupt.

Det är inte första gången som jag inte kan svara på om pojkvännen sovit hemma eller inte. När jag gick och lade mig var han inte hemma och när jag vaknade var han heller inte hemma. Och inte ens om jag funderar riktigt hårt kan jag minnas om han på riktigt har varit hemma i natt. Det finns liksom inte ens ett fragment av att han skulle ha väckt mig.

För att verkligen veta var jag tvungen och se om hans kläder som han hade på sig i går var hemma. Och de var de. Så jag kan konstatera att han i alla fall har varit hemma och bytt kläder.

Och så där är det ofta. Jag hör inte att det är fest hos grannarna. Inte ens i den förra lägenheten som var läskigt lyhörd där grannen kunde spela hög musik fram till fem på morgonen. När han dagen efter kom och bad om ursäkt kände jag mig som ett levande frågetecken.

Jag vaknar inte om det är liv utanför på gatan, jag vaknar inte om katten lever rövare i lägenheten, jag vaknar inte av mobilen mitt i natten, jag vaknar ju för fan knappt ens på morgonen.
Och jag har svårt att tro att jag skulle vakna om jag var vaktman och någon bröt sig in, om mitt framtida barn skriker och behöver mat eller om det skulle börja brinna. Inte ens om en bomb skulle smälla av.

Kanske ska jag se det här som en fördel trots allt, med tanke på hur många människor som faktiskt har sömnproblem, som sover dåligt och oroligt.
Men just nu känns det faktiskt som ett handikapp, att vara stendöd och helt totalt bortkopplad från omvärlden känns faktiskt lite obehagligt.