När att leva är den högsta önskan

En krönikör i min tidning skrev i lördags att han tänker på döden varje dag. I dag läste jag en artikel där min kollega berättade hur två personer med svåra sjukdomar uppskattade livet. Den ena hade fått en hjärtpropp och varit död i några minuter medan den andra hade cancer i hela kroppen. Hon visste inte hur länge till hon skulle leva.

Men trots all misär som de två hade upplevt, och i viss mån fortfarande upplever, kändes de genuint glada. Glada över livet, glada över den tid de har, glada över att vara levande. Tänk att känna total lycka bara över att vara vid liv!
Som de sa i texten, ”när man är sjuk vill man bara att allt ska vara som vanligt”. Att den högsta önskan är att dricka ett glas vin framför tv:n en lördagskväll tillsammans med någon man tycker om. Att ha en helt vanlig vardag.

Själv gnäller jag över att det händer för lite. Kallar mig själv tragisk när jag sitter hemma i soffan med ett glas vin tillsammans med pojkvännen. Drömmer om att flytta till Kreta och öppna ett gästhem. Eller någon annanstans, bara det händer någonting. Någonting nytt som får det att pirra i magen av spänning. Ser inte alls min dagssituation i något rosenrött skimmer.

Jag önskar att jag också tänkte på döden varje dag. Att jag också hade insikt om hur värdefullt livet i sig är. Att njuta med alla sinnen av en enkel kopp kaffe, av en kram från någon som gillar en, av att göra absolut ingenting. Av att leva.
Att leva är den högsta önskan för någon som ska dö. Medan jag själv slarvar bort livet.