Osanningar som man tror är sanningar

Ens egen världsbild är skev, så är det bara. Alla, var och en, tror att jorden kretsar kring en själv. Man är mittpunkten. Man är världsaltet. Man är världen.

Ännu värre var det när jag var liten. Då var cykeln dum om jag ramlade. Jag såg på intet sätt att jag, jag som är världens mittpunkt, skulle ha något med saken att göra. Egoism på en osund nivå.

Den skeva världsbilden hänger dock med. Har något någongång uppfattats som sanning kan det vara sanning resten av livet, trots att det för länge sen slutade vara sanning. Ibland kanske det aldrig ens var sant.
Komplex bygger ofta på just dessa osanningar.

När jag var liten vill jag bli författare, uppfinnare och tandläkare. Tandläkare eftersom min tandläkare var så snäll och så fick man ju en plastring i guldfärg när allt var över. Stor lycka för en liten flicka.

Tandläkaren var dock inte så snäll när det väl kom till kritan. Fram tills jag var omkring 16 år var jag övertygad om att jag hade en stor mun. Tandläkaren sa det till mig som sexåring: Oj, vad duktig du är, vilken stor mun du har och vad stort du kan gapa.
När det slog mig att jag faktiskt har ett ganska litet gap blev chocken stor.

Bilden av mig själv som lång och gänglig, mager och smal är också felaktig. Efter alltför många "Herregud flicka, äter du inte?" var jag övertygad om att jag såg ut som ett biafrabarn. Och dessutom var jag lång, trodde jag.

I dag kan jag fortfarande inte gå i högklackat. Inte för att jag inte kan gå i dem, utan för att jag tror att jag ska se ut som en vandrande lyktstolpe. Jag ser inte att det inte är så. Det spelar ingen roll hur många gånger folk säger det till mig, bilden ändras inte.

Till saken hör att jag inte är särskilt lång. Just över medel, 172 cm. Jag skulle lätt kunna ha högklackat utan att det skulle se det minsta dumt ut. Och så fasligt mager är jag faktiskt inte. Inte längre i alla fall. Ha!