När man är ung tror man att man är bäst. Kanske inte på allt, men på väldigt mycket i alla fall. Man ser sig själv som en unik snöflinga. Man är konstig, annorlunda och inte som alla andra, tror man. Egentligen är verkligheten ganska krass.
När man blir äldre blir man också medveten om det. Det blir som ett uppvaknade.
Man inser att man är precis som alla andra. Lika dålig som alla andra. Faktiskt inser man att man aldrig kommer att bli bäst. På någonting.
Och när man blir ännu äldre är man nöjd med det. Man nöjer sig med att inte vara bäst. Man nöjer sig med att ha en silverfärgad bil, en 1,5-vånings villa i förorten, 2,5 barn, ett halvdant jobb och vänner som man träffar på helgen.
Man är liksom nöjd med det lilla. Tillfreds med att inte vara bäst. Man är vuxen och mogen och ser verklighetens gråtoner. Inget svart-vitt mera.
Jag önskar att jag var i det sista skedet. Att jag var gammal och klok och nöjd med det lilla. Eller att jag forfarande var ung och dum. Vad som helst är bättre än nu.
Att ha varit med om det grymma uppvaknandet utan att ha blivit det minsta nöjd efteråt är inte särskilt tillfredsställande. Inte alls faktiskt.
3 kommentarer:
vet vad du menar och hatar det. luften går liksom ur en.
Är lagom tillfreds, lagom nöjd. Hmpf. Får jag räkna mig som ung och dum då? Eller vilken kategori tillhör man när man ständigt lever i framtiden?
Egon: Visst är det så. Önskar att jag börjar bli nöjd med allt igen.
Pernilla: Jag tror att du är vuxen och mogen om du är nöjd. När man är ung är man inte nöjd, men tror att man är bäst. I alla fall jag.
Skicka en kommentar