Det är slutet av maj nu. Jag har fortfarande inte kommit längre än till sommaren och har därför beslutat lägga ner projektet och publicera det precis som det är. Halva året 2012, varsågoda!
(FYI: Den understrukna texten är länkar i fall ni är nyfikna på att läsa hela inlägget.)
JANUARI
Året började rätt mycket upp och ner. Jag kände mig glad, ensam, ledsen, nöjd, less och allt på en gång. Försökte hitta mig själv efter att ha brutit upp från ett tio år långt förhållande:
10 januari: Ena dagen guld och gröna skogar, nästa pest och pina. Det som stör mig mest är att jag vaknar sju gånger varje natt med ett extremt ångesttryck över bröstet. Men det ska väl också gå över någon gång. Jag måste bara acceptera att läkningsprocesser tar tid.
Jag dejtade lite, vilket kanske inte var så smart nu i efterhand:
11 januari: Jag hade släppt in någon för första gången igen och så revs han våldsamt ut ur mig och lämnade ett taggigt blödande äckligt sår. Men trots att jag vet att det är bäst och rätt har jag aldrig känt mig så ensam som nu.
Men såg saker positivt i alla fall:
13 januari: Når jag botten kan jag i alla fall inte komma längre ner. Då går vägen bara uppåt. Min botten nåddes i mitten av november. Numera klättrar jag. Uppåt. Sakta men lik förbannat säkert.
Och märkte till slut att det inte alls är så tokigt att vara ensam:
17 januari: Vad har jag oroat mig för? Det är ju helt okej att hänga med mig själv.
Hittade till och med motivation till att gå till gymet och hade magrutetävling:
Men saknade fortfarande huset, särkilt efter att exet träffat en ny.
27 januari: Och nu, nu ska en ny person flytta in där. Där i mina drömmar, i mina förhoppningar, i mina val. Och jag då? Här lever jag som en tonåring och söker uppmärksamhet från alla möjliga olika håll. För att döva smärtan. För att glömma drömmarna. För att det inte ska kännas som att jag är lika utbytbar som ett par använda gamla strumpor. Med hål i.
FEBRUARI
Ångesten hängde kvar ett tag in i februari:
1 februari:
Ja, jag vet att man måste läka och bla bla bla. Men jag vill inte läka. Jag vill vara läkt. Hel. Bra. Frisk. Färdig. Och glad.
Och där i den där röran i mitt huvud började jag träffa A. Samma dag som det hände något mellan oss hade jag ironiskt nog börjat prata om hur jag ville att min eventuella framtida kille skulle vara.
4 februari: Någon som kan säga att han gillar leverfläcken precis bredvid naveln eller säger att det är gulligt att det väser i svalget när jag gäspar riktigt stort.
Jag flängde runt en massa och var typ aldrig hemma:
13 februari: Förra helgen konstaterade jag att jag inte hade varit i mitt vardagsrum sedan helgen innan. Och samma sak nu. Jag var i vardagsrummet senast förra helgen. Därför känns det väldigt nödvändigt att sitta med en stor tvåa på 75 kvadrat. Väldigt nödvändigt.
Men någonting började hända inom mig:
15 februari: Men trots att det tar så länge att glömma så känns det som att det där stora hålet i hjärtat, det uppslitna såret, inte är så stort och trasigt längre. Det finns fortfarande där, glipar lite ibland och ärrvävnaden är ful och köttig, men det är mindre. Det börjar försvinna. Och någonstans där bland den köttiga ärrvävnaden kommer en liten knopp. Ungefär som en krokus på våren.
Och så blev jag stalkad av en mycket konstig man:
23 februari: Jag vet inte om jag ska börja bli rädd på riktigt eller om jag ska skratta åt det. Men jag börjar nästan känna mig otrygg i mitt eget hem. Jag har rullgardinen i sovrummet neddragen i stort sett hela tiden och drar mig för att gå ut på trappen för att röka. I fall glomannen skulle vara där.
Så festade jag mycket. Eller ja, fortsatte att festa mycket:
26 februari: Mest oväntat var den finländska mannen som kom fram och blottade sig för oss med orden ”jag föddes naken och tänker gå genom livet naken!” Jorå. Så är det att festa på Åland.
Och så åkte jag lite rallybil:
Jag märkte att jag faktiskt klarade mig ypperligt som singel:
3 mars: Att jag oroade mig för tristess, ensamhet och att tiden skulle gå långsamt är rätt skrattretande med facit i hand.
Och listade saker som gör mig glad:
6 mars: När jag i helgen skojade och skämtade med en kille som heter Simon och en amerikan som stod bredvid utbrast ”Haha! She called him semen!”
Jag lärde mig att dricka whisky också:
13 mars: Han gör mig glad. Han gör mig jättejätteglad.
Mycket av tiden gick åt till att lyssna på bra musik:
Och jag var så sprallig mest hela tiden:
16 mars: Jag skrev för ett tag sedan att jag var äckligt positiv, men att ni skulle ha förtröstan eftersom jag alldeles snart skulle bli mitt vanliga bittra cyniska jag. Jag ljög.
Jag fick en jättefin komplimang:
22 mars: ”Jag gillar ditt sätt att tänka. Jag gör det, jag menar det.”
Men märkte att det är dyrt att bo själv:
28 mars: Tolv euro på kontot, två dagar kvar till lön.
APRIL
Jag var sjuk mest hela tiden, hela våren faktiskt. April började likadant:
1 april: Inte nog med att jag var sjuk tre dagar förra veckan och jobbar helg hela helgen – feberjäveln har kommit tillbaka.
Och hade några riktigt dåliga dagar:
3 april: Och nu gråter jag lite. Över det som var. Det som ändå var fint i allt det fula. Det som var bra. Och jag vet att jag mår bättre nu, inne i mig. Jag är lyckligare, tryggare, bättre och är säker på att beslutet att gå isär var och är rätt. Men på bilderna syns det inte att jag inte mådde bra, det fula finns inte. Det rationella och logiska existerar inte på bilderna. Där finns bara ett liv som aldrig aldrig aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.
Som jag försökte bota med självpepp:
10 april: Det jag behöver göra för att må bra är att tänka på mig själv!
Samma dag som jag fick en systerdotter flyttade A:s katt in hos mig:
Och så fotade jag en ny krönikebild till tidningen:
20 april: Tänk om vi, hela världen, inte finns. Att vi bara befinner oss i en jättes dröm och rätt vad det är kommer han att vakna och vi försvinner pust väck.
Och så var jag och A plötsligt ihop:
30 april: För första gången på ett halvår blev jag i helgen kallad för ”min flickvän”.
MAJ
Sedan kom våren!
1 maj: Efter jobbet packade jag marinerat kött, öl och vin och en extratröja i väskan och satte mig på cykeln. Det var varmt och soligt och längs med dikeskanterna kryllade det av vita, gula, lila, blå blommor. Som en explosion i det gröna frodiga gräset.
Jag fick de sista sakerna från huset:
2 maj: När han har lämnat allt det borde jag nu, ett halvår efter att vi separerat, inte ha en enda sak kvar i huset. Förutom en liten del av min själ då förstås. Den kommer alltid att sitta i de där väggarna.
Och gjorde revolt igen och sa ”jag är faktiskt vuxen” till min mamma:
2 maj: Att tilltron till mig plötsligt inte finns, att jag tydligen inte är kapabel att sköta mitt eget liv, ta hand om mig själv och veta vad som är bäst för mig. Som att jag plötsligt har jag blivit 16 år gammal och oansvarig. Men mamma, jag är faktiskt vuxen och kapabel att både känna känslor och ta hand om mig själv.
Det började bli vår på riktigt och jag bildbombade bloggen och gjorde roliga saker. Som lekte dra-sträck-mellan-prickarna:
Jag fortsatte att bearbeta mig själv och märkte att jag faktiskt började må bättre.
22 maj: Och sakta men säkert hittar jag vägen. Det krävs visserligen omvägar via alldeles för många shots på krogen, ohälsosamt leverne, många cigaretter och ett rätt barnsligt beteende. Det hör liksom till resan, jag behöver trampa kring bland ytterligheterna för att till slut hitta den väg som passar mig, som är jag. Men sakta men säkert börjar jag treva längs rätt väg, lära känna mig själv på riktigt.
JUNI
Juni började med betydligt bättre ekonomi än jag hade upplevt under våren.
7 juni: Jag är från och med den här månaden skuldfri. Jag bokstaverar: S-K-U-L-D-F-R-I. Det innebär att den där ganska ansenliga summan som varje månad dragits till banken för ränta och amortering kommer att stanna på kontot. Vilket innebär två saker: Jag kommer att ha mer pengar att röra mig med varje månad OCH jag äger min bil.
A ställde sin skrivmaskin hos mig och mina fingrar skrev av oklar anledning ordet frist.
Jag försökte mig också på att shoppa, efter väldigt lång tid med taskig ekonomi.
12 juni: Det blev inga skor i går. Jag tror att jag har glömt bort hur man gör när man shoppar.
Jag fortsatte att hänga rätt mycket i min säng.
16 juni: "Hur kommer det sig att du alltid hamnar i sängen?"
"Vaddå? Jag gillar min säng. Den är skön och mjuk och så kan man ligga i den och sova i den. Och det är faktiskt två av de bästa sakerna i världen!"
Men jag var lycklig!
18 juni: Jag krånglade i mina barfotafötter i conversen och tog hans hand. Gick genom staden. Hamnade hos vänner, lyssnade på Fever Ray och Niel Young och livet uppfyllde mig. Tisstassade nerför trappuppgången för att inte väcka grannarna och klev ut i fågelkvittret. Ut i staden som återigen började vakna till liv. Tittade på molnen som skapade ett konstverk för de som var vakna – för oss. Fnittrade lite och tog hoppsasteg. Min hand i hans.
Och A sjöng godnattvisor för mig i sängen:
Så blev det midsommar och jag fick för mig att klättra i träd.
24 juni: I shorts och barfota den här gången ... Är nu helt uppskrapad på låret, blå på båda knäna, har ett köttsår på foten och träningsvärk i baken. Om det var värt det? Lätt. Jag var ju king of the world där uppe i trädkronan.
JULI
Juli började med att jag var rädd. Rädd för att må så bra.
3 juli: Jag känner mig fullkomlig. Lycklig och glad och har flera gånger den senaste tiden tänkt att det här är den bästa tiden i mitt liv. Och jag är livrädd. Livrädd för att det finns något som jag inte ser. Något som stör fast att jag inte vet om det. Att jag liksom är i en bubbla av förnekelse och att den rätt vad det är smäller rakt i mitt ansikte. Visar fingret och ropar haha – där fick du!
Glömde snart att vara rädd och lyssnade på musik i stället. Den här låten blev nog sommarens mest spelade låt:
Jag tog årets första riktiga dopp en dag efter jobbet.
6 juli: Så åkte vi ut till vattnet och satte oss på solvarma klippor, bytte om till badkläder och picknickade där.
Jag väntade på semsester. Foto-Ida gjorde vårt sista jobb tillsammans och passade på att stanna vid ett rapsfält.
Så kom ledigheten och årets första festival där jag märkte att mitt hår plötsligt blivit lockigt.
16 juli: Så där stod jag. Lockig i håret och iklädd leggings, eftersom jeansen var dyblöta efter störtskuren tidigare på kvällen, och A:s stora stickade tröja. Dansade i våta Converse på lergeggigt gräs. Glad, full och fullkomligt fullkomligt lycklig.
Jag led av en släng dåligt självförtroende. Och blev botad.
18 juli: Hur som helst så sa jag det till honom: Jag har inget att erbjuda dig. Och han svarade "Jag då? Vad har jag att erbjuda dig? Ingenting! Fast vänta ... Det där borde jag inte ha avslöjat!" Och genast började vi båda skratta och så var alla dumma känslor som bortblåsta.
2 kommentarer:
Jättefint inlägg, sånt gillar vi :)
Tack! Jag borde ju ha gjort hela året. Men när jag aldrig får tummen ur!
Skicka en kommentar