Jag är faktiskt vuxen

Jag är 31 år. Jag har bott hemifrån i elva år. Jag har haft en stadig inkomst lika länge, med undantag från när jag studerade. Jag har haft en fast anställning i sex år. Jag tjänar ganska bra. Jag har bott i flera olika lägenheter. Jag har husdjur som hittills inte har svält ihjäl. Jag har själv hittills heller inte svält ihjäl. Jag har ett fint och ordnat hem. Jag har ägt en bil i nio år. Jag har betalat alla mina räkningar och har hittills aldrig haft en betalningsanmärkning. Jag har banklån. Jag har bott i hus med trädgård och allt som kommer med ett hus. Jag har rett upp alla personliga problem jag hittills har haft.
Jag har kort sammanfattat skött mig själv och stått på egna ben i många år. Och faktiskt skött det med bravur om jag får säga det själv.

Ändå är min mamma (med flera) så orolig över mig, mitt mående och hur det går för mig nu efter separationen att hon till och med på sin semester går runt och tänker på mig.
Och jag vet att det är av kärlek och att hon verkligen bara vill mig väl. Jag vet det. Men ändå. Ändå! Jag är faktiskt vuxen. Jag klarar mig bra. Jag överlever. Jag mår inte ens dåligt. Livet går vidare liksom och jag mår i ärlighetens namn bättre nu än jag har gjort på flera år. Det finns liksom inget att oro sig för. Ingenting!

Och hela situationen irriterar mig något fruktansvärt. Att tilltron till mig plötsligt inte finns, att jag tydligen inte är kapabel att sköta mitt eget liv, ta hand om mig själv och veta vad som är bäst för mig. Som att jag plötsligt har jag blivit 16 år gammal och oansvarig.
Men mamma, jag är faktiskt vuxen och kapabel att både känna känslor och ta hand om mig själv.

Ibland undrar jag vem det egentligen är som har tagit den här separationen hårdast, för det verkar inte vara jag eller mitt ex.