Drömmen om ett torp

Den här tiden på året brukar jag drömma om en stuga. En riktig stuga. Alltså typ ett gammalt torp med brunn på gården där man måste skicka ner en hink och veva upp för att få vatten, vedspis i köket och kanske en vedbastu och en liten sjö att tvätta sig i. El kan det få finnas, men fasen ingen tv.
Den här drömmen om en stuga blir mer och mer påtaglig för varje år som går. För varje vår som går.

Jag få liksom en längtan efter att vara nära naturen och leva spartanskt. Lata sig i en hängmatta, läsa böcker, lyssna på kassettband på gammal stereo, stoppa ett grässtrå i munnen och varsamt gnaga på det, sitta på en brygga och doppa fötterna i iskallt vatten, spela sällskapsspel till sent på natten och dricka kaffe ur omaka emaljerade muggar. Skrubba färskpotatis i en balja och gå ut i trädgården för att klippa gräslök, sitta på verandan i mörkret och lyssna på syrsorna, säga att man ska ta sovmorgon men vakna av solens strålar redan tidigt tidigt och gå ut barfota i daggvått gräs.

Jag vet att jag målar upp en dröm, en utopi som säkert har många brister i verkligheten. Myggbett som kliar, lukten av svett, rastlöshet och svordomarna när man inte får eld i vedspishelvetet för sjuttonde gången. Men jag väljer att bortse från allt det där. Jag vill fasen ha en stuga. En riktig stuga. Vad underbart det hade varit.