Tre och en halv månad senare

De säger att det kommer att ta ett helt år innan jag är helt läkt. Att jag kommer att behöva gå igenom alla högtider, födelsedagar och årstider en gång för att hitta egna rutiner, sluta vara nostalgisk och finna ro.
Ett år att glömma tio år. Jag tror att det kan ligga något i det.

Men trots att det tar så länge att glömma så känns det som att det där stora hålet i hjärtat, det uppslitna såret, inte är så stort och trasigt längre. Det finns fortfarande där, glipar lite ibland och ärrvävnaden är ful och köttig, men det är mindre. Det börjar försvinna.

Och någonstans där bland den köttiga ärrvävnaden kommer en liten knopp. Ungefär som en krokus på våren. Det är lite kärlek, glädje och en sorts ro. En liten glimt av lycka.
Och det bästa med det är att kärleken, glädjen, ron och lyckan enbart endast handlar om mig. Jag börjar gilla mig själv, precis exakt så som jag är. Utan krusiduller, utan spel, utan att anpassa mig efter någon annan, utan att göra mig till. Bara jag.