Har den senaste tiden konstaterat att jag inte har några intressen, inga specialkunskaper och kan ingenting särskilt bra. Dessutom lever jag som en tonåring med bekräftelsebehov. Heh.
Slutsatsen av detta är att jag är tragisk.
Men min kollega gjorde just det hela lite bättre när han sa: ”Du är tragisk på ett sunt sätt”.
Oavsett vad han menar med det känns det genast inte lika tragiskt. Wiho!
2 kommentarer:
Vad då kan inget särskilt bra? Du är GRYM på att skriva och att ta kort. Du social, du är händig... kan fortsätta hur länge som helst. Vad spelar det för roll att du inte har några intressen eller några specialkunskaper, vem har det?
Jag älskar dig precis sådan som du är och skulle inte vilja ändra på en enda liten grej!
Klart att du tycker så. Du är ju min syster! Och jag älskar dig precis som du är också!
Och för övrigt tycker jag inte att jag är så tragisk som inte har några intressen. Jag driver mest med mig själv.
Skicka en kommentar