torsdag, januari 26, 2012

Saknaden och krossade drömmar

Ibland kan jag sakna att sitta där, vid köksbordet. Titta ut mot vattnet och vassen nedanför fönstret. Ha ett glas vin i handen och karaffen full med påfyllning framför mig.

Ibland titta på det fina köket, återigen glädjas åt att det faktiskt blev de luckorna jag allra helst ville ha. Skratta åt minnet när vi sprang runt bland gångarna på ta-det-själv-lagret med den milslånga plocklistan. Bänkskivor, skåpstommar, hyllplan och gud vet vad.

Eller titta på taket. Det underbart fina taket. Som vi slitit så med. Eller på de finaste tapeterna som mamma hjälpte oss sätta upp. Minnas glädjen när det borstade ekgolvet äntligen lades in och lyckan när listerna, som kom hela vägen på ett takräcke från Karlstad, äntligen var målade tre gånger.

Toalettlamporna som jag valde. Ilskan över hallgolvet som sedan byttes ut mot ett "det är ju fint ju". Badkaret som jag älskade så fort det kom in, hur han valde finaste gröna färgen till pärlsponten i tvättstugan. Drömmen om biljardbordet på övervåningen och de röda sofforna jag ville köpa.

Svartvinbärsbusken som vi fick från mormor, pallkragarna för våra grönsaker och planen på ett växthus. Torkvindan som jag lyckades fynda.
Altanen. Den fina stenläggningen, hur vi slet bort den gamla den natten då det var "tropisk natt" och vi var halvfulla. Planen för den stora trappan som skulle leda till en stig ner mot vattnet och vitsippsängen.

Drömmarna, förhoppningarna och valen vi redan hade gjort.
Ibland saknar jag huset och mitt gamla liv så mycket.
Och nu gråter jag också. För att det inte blev så, så som jag hade hoppats. Att jag inte kunde vara lycklig där, i det livet som jag hoppades bli lycklig i.

Och nu, nu ska en ny person flytta in där. Där i mina drömmar, i mina förhoppningar, i mina val.
Och jag då? Här lever jag som en tonåring och söker uppmärksamhet från alla möjliga olika håll. För att döva smärtan. För att glömma drömmarna. För att det inte ska kännas som att jag är lika utbytbar som ett par använda gamla strumpor. Med hål i.

8 kommentarer:

inte skyldig sa...

Åh, det låter faktiskt fruktansvärt jobbigt. Förstår att det gör dig ledsen. Även om det livet inte var rätt för dig, som du säger.

mamaMill sa...

Usch va jobbigt för dej :( Men andas Tilda!! Det går över! Sakta men säkert... Massa kramar!!

Matilda sa...

Det är skitjobbigt, men jag vet att det går över. Så småningom. Men just nu är jag ledsen.
Tack för att ni bryr er! Kramar tillbaka!

matilda.n sa...

så där kan jag också känna lite nu o då.. men inte alls lika mycket som precis då i början.. nu är det 2 år sen jag flyttade från huset, och istället börjar jag nu drömma om framtida stuga som jag kan göra till min :) nån gång, när ekonomin tillåter...

Matilda sa...

Jag vill egentligen inte bo i hus. Inte just nu, inte så som det känns nu. Men huset, livet och allt det fina som jag hade byggt upp – att förlora det känns förjävligt rent ut sagt.
Men, jag har mig själv kvar i alla fall. Och jag mår bättre. Och det är egentligen huvudsaken, även om jag saknar allt det gamla.

Erica sa...

Gulle du.... =( <3

Meli sa...

man slutar tänka på huset efter ett tag, inte för att man glömmer men man slutar bara tänka på det. Och om du ska va en socka så är du definitivt en rejäl jävla favoritsocka av finaste kvalitet! Så det så!

Matilda sa...

Erica: <3
Meli: Din kommentar är den gulligaste jag har läst på länge!
Jag känner mig egentligen inte som någon rejäl jävla favoritsocka, men du får mig att tro det!