Jag är splittrad. Jag längtar efter faktumet att bara ha vardag. Ni vet, alla flyttlådor uppackade, inga planer för kvällen så att man kan jäsa i tv-soffan eller framför en ny bra serie och inga måsten som måste åtgärdas den närmsta tiden. Den vardagen. Vardagsvardagen.
Samtidigt är jag livrädd och blir rastlös bara jag tänker på den. Vad gör jag när alla flyttlådor är upplockade? Ska jag liksom bara BO? Vad gör jag när långa att-göra-listan är avbockad? När vännerna ledsnat på att dra med mig ut på alla möjliga och omöjliga saker?
Hur ska jag kunna vara ensamensam? Hur ska jag klara av att inte. göra. någonting?
Livrädd och rastlös som sagt. Och samtidigt längtar jag sjukt mycket efter det. Paradoxen alltså.
2 kommentarer:
Vi kommer aldrig ledsna! Är ju minst lika rastlös jag. Räcker med en dag i veckan man gör ingenting ! ;-)
Tur det! Du och jag kan vara rastlösa ihop då! Vi börjar i morgon!
Skicka en kommentar