Ode till sommarnätterna

Solen hade gått upp sedan länge. Redan när vi klev utanför dörrarna på krogen och jag satte mig ner för att byta skor, redan då hade det ljusnat.
Kvällen var varm, eller om det var alkoholen som gjorde det. Och jag var varm inombords.
Först fin fest med de absolut bästa kollegorna på den här jorden, utan överdrift, sedan skönt liveband och whisky och drink och shot och pussar med honom. Han som sa att jag var fin. Finast.

Jag krånglade i mina barfotafötter i conversen och tog hans hand. Gick genom staden. Hamnade hos vänner, lyssnade på Fever Ray och Niel Young och livet uppfyllde mig.
Tisstassade nerför trappuppgången för att inte väcka grannarna och klev ut i fågelkvittret. Ut i staden som återigen började vakna till liv. Tittade på molnen som skapade ett konstverk för de som var vakna – för oss. Fnittrade lite och tog hoppsasteg. Min hand i hans.
Luktade. Sommar i hela näsan och blommorna. Blommorna! De var så lila att ingenting kan vara mer lila.
Och så de sista stegen hem. Krafsade runt i väskan efter nycklarna. Pausade och pussades. Klev in och var den lyckligaste människan på jorden.