Och hon slet allt sitt hår och sa: Stånga mig!

Att spara ut en undercut är inte det roligaste jag har gjort i mitt liv. Typ tvärtom faktiskt.
Hela sommaren har jag låtsas att mitt hår är okej, satt upp det i tofs eller haft hatt på mig de dagar då verkligheten slagit mig. Försökt ignorera feta utväxten i hårbotten och låtsats att det är okej med fem centimeters hår på ena sidan av huvudet.

Men nu, nu är måttet Så. Jävla. Rågat. Jag spyr vid åsynen. Långa testar hänger vid öronen, en äcklig lång polisong frodas mot kinden och bakhuvudet ser skalligt ut eftersom de blonda hårslingorna ligger som en peruk över min naturliga mörka hårfärg.
För att tala klarspråk: Jag ser fördjävlig ut.

Problemet är att går jag till frisören finns det i nuläget, mellanläget i utväxten, bara två alternativ. Antingen klippa av allt hår till samma längd som undercuten. Alltså typ fem centimeter. Och ja, I've been there, done that om vi säger så ...
Eller det andra alternativet: Att klippa undercuten kort igen, vilket skulle betyda att tvåtre månaders kämpande och ignorerande skulle vara förgäves. Och då skulle jag behöva genomlida pesten och pinan en. gång. till.
Nej.

Så, vad gör jag? Går och färgar håret i hopp om att bli lite snyggare och riskera allt? Sätter jag mig i frisörstolen vet jag att jag med säkerhet kommer att säga: Klipp! Och då blir det antingen det ena eller det andra dåliga alternativet som jag just redogjort för.
Eller ska jag försöka hålla ut i entvå centimetrar till, då jag har så långt hår att det i alla fall skulle kunna gå att klippa en snygg assymmetrisk frisyr utan att snagga mig?
Men hur ska jag i så fall stå ut tills dess?

Borde inte den där högstadietrenden med mössa inomhus komma igen snart förresten? Hoppas innerligt.