Fröken läste högt. Jag blev nästan generad, jag som aldrig blir generad. Sa lyssna nu, så här ska man beskriva saker och fortsatte att läsa högt: ”Hon dundrade ner för trappan, det var bråttom nu. De hoppade in i bilen och körde så fort de kunde. Rödljus. Nej! Rött rött rött gult och äntligen grönt!”
Jag skruvade på mig i bänken. Det var mina ord. Mina ord som jag skrivit bara någon dag tidigare.
Åtta år senare.
Svenskläraren delade ut uppsatserna. Hon kastade pappret framför mig och gick vidare. Jag stirrade ner på det. IG med stora bokstäver.
Va? Hur? Va? Jag hade visserligen skrivit den kvällen innan, i sista minut som alltid, men ändå? Så dålig var den väl inte?
Jag frågade va? hur? va? Hon sa vi får prata om det senare.
Jag stannade kvar efter lektionen. Var arg och ledsen och upprörd. Frågade igen. Fick svar.
Ingen artonåring kan skriva så där bra, du måste ha kopierat din uppsats.
Jag tror aldrig jag har varit så arg.
Tänk om min fröken i mellanstadiet hade varit likadan som min svensklärare i gymnasiet. Jag hade nog aldrig någonsin fortsatt att skriva då. Hon, hon var den som trodde på mig, trodde att jag kunde skriva och att jag faktiskt kunde bli författare en dag.
Och jag, jag väljer att fortsätta tro vad hon trodde. Och skita blankt i min svensklärare.
4 kommentarer:
Men allvarligt, fruktansvärt fult gjort! Fick du ingen möjlighet att förklara dig heller?
Alltså nej. Inte riktigt.
Jag intygade förstås att jag inte hade kopierat och hon tog fram exempel ur texten på ”svåra” ord och formuleringar som hon var säker på att jag inte hade skrivit. Hon sa dock att hon inte hade hittat var jag kopierat det men var övertygad om det ändå.
Det lustiga är att min största källa var ett engelskt lexikon och det är jävligt svårt att kopiera svåra ord och formuleringar när det inte ens är samma språk.
Jag lyckades dock få till ett G, men tantfan gillade inte mig helt enkelt. Det var ömsesidigt efter det.
Jag tycker att du borde skriva ett mejl till henne nu. Berätta att skrivandet är det du livnär dig på nu och hur det kändes den där gången hon ifrågasatte dig. Rakt på sak, utan krusiduller och utan att anklaga henne. Det skulle jag göra och jag tror att det skulle kännas bra efteråt!
Annika: Alltså, jag har tänkt tanken många gånger. Men jag vet inte.
Om jag blir författare någon gång i världen ska jag skicka ett signerat ex av min bok till henne. (Och kanske rita en knytnävshand med långfingret uppe ... hehe)
Skicka en kommentar