När man är 80 år gammal och ens vänner, livskamrater och familj dör en efter en.
Hur orkar man fortsätta leva? Hur orkar man fortsätta som inget har hänt när man vet att man själv kan stå näst på tur?
Blir döden mer naturlig med åren? Klarar man av dödsfall bättre?
Som det känns nu skulle jag också vilja dö om jag tvingades leva när alla nära och kära är döda.
8 kommentarer:
Men är verkligen alla det då? Man kanske har barn och barnbarn och barnbarnsbarn kvar som förgyller livet?
Jag har haft lite samma tankebanor som dig. Döden skrämmer mig som fan just nu. Jag vill inte förlora någon! Men som Jojjo säger, om en har turen att få barn och barnbarn så har en ju dem att leva för. Annars kan en ju göra som den här coola damen jag läste om idag:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13687776.ab
Jojjo: Men tänk om man inte har det?
Linda: Ja! Så vill jag också göra när jag är 97 år.
Ja usch DET vill jag inte tänka på. Att inte kunna få barn är min stora skräck i livet.
Det är inte min stora skräck, men det skulle inte vara roligt.
Min stora skräck är att vara 80 år gammal och alla ens nära och kära är döda.
Får man barn är chansen större att man inte är helt ensam när man är 80 :9 Och så tänkte jag länka samma som du redan fått där ovan! Hon var modig hon :) Och så tror jag att man lever in i det på ett sätt vi inte kan förställa oss nu i så ung ålder.. Man har kanske gjort allt man vill göra, döden blir naturligare ju äldre vi blir säkert.. Tråkig och sorgligt säkert många ggr, men ja. Skaffa många barn så är problemet löst :P
Farmor blev 97 med en massa barn och barnbarn. Även om hon inte var helt ensam så blev telefonen tystare för varje år.
Men du ska ju bara bli 80år
//Kicka
Mille: Det måste väl vara så, att den blir mer naturlig ju äldre man blir.
Och skaffa många barn säger du? Börjar bli brådis då ...
Kicka: Haha, 80 var bara en cirkaålder ju. Men annars kniper det i hjärtat när jag hör att telefonen blev tystare och tystare. Usch och fy. Jag vill inte uppleva det.
Skicka en kommentar