Härom dagen hittade jag ett grått hårstrå på huvudet. Det var inte särskilt stort eller framträdande, men tillräckligt för att rucka mitt liv en aning.
Senare, när jag hade ryckt bort hårstrået, berättade jag det för pojkvännen. Till svar fick jag:
”Så då har du bloggat om det i dag då?!”
”Nej”, svarade jag nästan förnärmad.
Är jag verkligen så förutsägbar?
4 kommentarer:
MODIGT att våga blogga om sina gråa hår. Själv förnekar jag in i det sista, och vill definitivt inte att det ska finnas på pränt!
Ja, så länge jag hittills bara haft fyra gråa hårstrån så känns det ganska okej. Och dessutom går det ju att dölja enkelt med lite färg.
Värre är det med mina begynnande rynkor i ögonvrårna som inte alls går att gömma med lite färg.
haha. jag har haft gråa hårstrån i tre år nu (min mamma och mormor var båda gråhåriga vid 30). nyligen har de börjat synas för blotta ögat rätt bra. K är helt överförtjust och sitter och kollar mig i hårbotten med jämna mellanrum ;)
Jag tycker att det är helt okej att andra har gråa hår, men på mitt huvud göre de sig icke besvär. =)
Skicka en kommentar