Jag fick alla möjligheter som barn

Häromdagen gjorde jag en intervju med en kvinna som föreläste om könsroller. En del av det hon sa har satt sig hårt inne i mig.
Hon sa att man inte ska begränsa barnen genom att generalisera ett barns beteende och sätta in dem i fack – pojkar för sig och flickor för sig. Man ska i stället ge barnen alla möjligheter.

Som exempel sa hon att man aldrig ska säga vad som förväntas av en kille respektive av en tjej, utan låta dem vara som de är. Låta dem prova på allt.
Hon sa att man som tjej fick vara prinsessa men att man också som prinsessa skulle kunna ha möjlighet att fäktas, rädda dem som är i nöd, prata högt och ta mycket plats. Att man kunde vara allt på samma gång. På så sätt slipper barnet stöpas i flick- eller pojkformen.

Det här fick mig att tänka på min egen barndom. På hur det kommer sig att jag ha blivit som jag är. Hur det kommer sig att jag först i vuxen ålder – då pratar vi bara för några år sedan – för första gången fick upp ögonen för jämställdhet och skillnaden mellan könen.

Att jag inte öppnat ögonen innan beror inte på att jag varit en underkuvad flicka som stöpts i flickformen. Det är precis tvärtom. Jag har aldrig behövt tänka i termer av kvinnligt och manligt. Jag har till exempel aldrig någonsin reflekterat över om min chef varit kvinna eller man, jag har sett det naturligt att vem som helst kan bli vad som helst.

Självklart är detta tack vare mina föräldrar. Trots att mina föräldrar är troende och att kyrkan är patriarkalisk har min uppväxt varit extremt jämställd. Jag har aldrig någonsin känt att jag inte fått ta plats, jag har aldrig någonsin känt att jag som kvinna inte kan nå hur långt jag vill, jag har aldrig fått höra att mitt beteende inte förväntas av en tjej.

Tänker jag tillbaka har det också format mig. Jag var en ”typisk tjej” men hade även andra intressen. Jag vill till exempel ha en bilbana i julklapp. Jag var alltid pappan när vi lekte mamma-pappa-barn. Min bästa kompis i lekis var en kille. Jag älskade att klättra i träd och göra farliga saker.
Och mamma och pappa reagerade aldrig negativt. De lät mig göra allt.

Tittar jag på högstadietiden märker jag att jag också kanske haft en otypisk uppväxt. Jag tog plats. Jag hördes och sa alltid vad jag tyckte. I sjuan ansågs jag till och med som en bråkig elev och hade jag varit kille hade mitt beteende fått mycket större konsekvenser. Det är jag övertygad om. Lärarna hade översyn med mig eftersom jag var ”en snäll tjej”, som deras åsikt var om tjejer.

Än i dag känner jag att min uppväxt har fått konsekvenser. Jag är kanske inte den typiska tjejen som folk förväntar sig att en tjej ska vara. Och jag är glad för det.
Mina föräldrar gav mig alla möjligheter. De gav mig möjligheten att utvecklas som individ, inte som tjej. De visade att det finns inga gränser för mig – jag behöver inte anpassa mig till folks förutfattade förväntningar.
Och jag hoppas att de i dag är stolta över den jag har blivit.