Kärlek och smärta och mest massa svammel

Så mycket kärlek. Så mycket nostalgi. Så många minnen.
Och så mycket ältande, så många hemligheter som får se sitt ljus, så mycket information som jag egentligen inte vet om jag vill ta del av.
Så mycket att hjärtat värker på båda sätt. Ont ont ont.

Jag hör allas sidor. Den som är drabbad, den som var bredvid, den som glömdes bort, den som valdes bort. Och så jag. Mitt i. Mitt emellan.
Den här sommaren har varit en enda stor resa i det inre. Nedgrottande i äcklet, i det fula som alla vi bär med oss. Försöka reda ut varför det är så, och hur vi ska göra för att sluta bära det med oss och föra det vidare. Den dåliga självkänslan, det ojämna humöret, den psykiska ohälsan.

Och jag har grävt och grävt och grävt i det så mycket att jag helst bara vill blunda, låtsas som ingenting och ligga på gräset och titta på himlen. Tänka på ... ingenting.

Samtidigt ger det mig mycket förstås. Förståelse.

Så är det fina vännerna som jag inte har den dagliga kontakten med längre. Som jag gråter över när jag tänker på att de inte är en lika stor del av mitt liv längre. Som jag tycker så himla mycket om och som vet så mycket om mig och fortfarande tycker om mig. Som jag värdesätter mer än de kan föreställa sig.

Som också har bagage. Saker som de gått igenom som gör att hjärtat gör ont. Så mycket att jag inte ens kan komma på en enda vettig sak att säga, så jag är tyst i stället. Lyssnar och hoppas att de förstår att jag finns här.

Det är alltid så här. Det är tungt att vara hemhemma. Det väcker så många känslor till liv som jag normalt stoppar undan för att det gör för ont att ha dem hos mig. Så mycket kärlek. Så mycket smärta. Så mycket minnen.
Och i dag kommer jag, precis som alla gånger jag lämnar staden, att grina mig igenom de första fem milen i bilen. Men det finns inga tårar i världen som räcker till för att beskriva mina känslor. Inga tårar kan beskriva hur mycket kärlek jag känner för dem.