Om när jag blev mörkrädd i staden

Jag var aldrig mörkrädd i staden. Jag var den som följde de andra till dörren för att sedan gå hem själv i mörkret. Kände mig trygg. Jag kände omgivningarna och visste vart jag skulle springa, hur högt jag behövde ropa, var eventuella mördare/våldtäktsmän/galningar skulle kunna finnas, så det fanns ingen orsak till oro. Det var inte så att jag gick och tänkte på att jag visste allt det där, det bara fanns undermedvetet och jag var inte rädd.

När jag flyttade till landet på ön fanns inga gatulampor. Det var september, oktober, november och så mörkt som jag aldrig hade varit med om. Om stjärnorna inte lyste var det beckmörkt. Kolsvart och obehagligt. Jag såg inte min hand framför mig och kände inte till omgivningen. Jag visste inte var galningarna kunde finnas, jag visste inte vart jag skulle springa och framförallt: Ingen skulle höra mig skrika.

Natten till i fredags, då jag var hemhemma i staden, gick jag hem från krogen. Åtta kilometer varav två av dem tillsammans med två av mina vänner, tre av dem på cykel med en kompis i barnsadeln och tre av dem ensam. Och för första gången i mitt liv kände jag mig aningens aningens rädd. Trots att jag gick samma sträcka som jag gått och cyklat så många gånger att jag omöjligt kan räkna dem. Trots att det var precis där jag aldrig har varit rädd.

Men jag känner inte längre omgivningarna på samma sätt. Jag känner mig inte trygg på samma vis. Och det gör mig ledsen. En del av mitt trygga barndomskarlstad finns inte längre.

A trip down memory lane.