Min ena syster är fyra år äldre än mig. Hon har varit gift i ganska exakt sex år. Hon har en son som är fyra och en dotter som är fyra månader.
Kontrasten mellan oss båda märktes tydligt i helgen. Hon är vuxen – jag är ett barn.
Vuxenheten ligger inte i att hon har barn och man eller i åldern. Det ligger i den mentala styrkan, sättet att tänka, sättet att bete sig på. Logik och hänsyn. Hon har det – jag har det inte.
Mitt i allt kan jag bli vansinnigt grinig, skälla och skrika på allt och alla. Till och med skylla på andra när jag slår mig själv! Det beteendet trodde jag försvann vid fyra års ålder då man märker att universum inte snurrar runt en själv. Hos mig har det tydligen stannat kvar.
I helgen märkte jag att jag var omogen. Bråkade och tjafsade med pojkvännen om riktiga bagateller. Kände ”Varför ska jag göra allt för? Jag tänker inte göra något om ingen annan också gör något”.
Jag vet inte om jag bara hade en dålig dag (dagar) eller om jag verkligen är sådär barnslig, omogen, tonårsaktig?
Det jag kan konstatera efter helgen är således att jag inte behöver vara orolig för att vuxentest visar att jag är gammal. Eller att siffrorna i min ålder är en tvåa och en sexa. Jag är inte gammal, så är det bara.
Men det mest ironiska i hela kråksången är att jag nu känner att jag vill inget hellre än att vara vuxen.
2 kommentarer:
Hihi. Tror varken att du är som en fyraåring eller som en 40-åring. Däremot kommer du ALLTID att vara lillasyster, och säkert ALLTID att känna dig som den minsta när du umgås med din familj. Det blir ju lätt så... Barnslig tycker jag inte att du är, och gammal är du inte heller. Du är helt enkelt en girl i sina bästa år, som råkar ha det bästa ifrån alla åldrar. För spontan för att vara gammal och för klok för att vara tonåring. Helt enkelt PERFECT om du frågar mig! ;-)
Pnilla: Okej okej. Jag är ju lillasyster, det får förklara allt. Jag kan faktiskt inte vara lika bra som mina storasystrar, än i alla fall!
Skicka en kommentar