Jag läser om killen som blev sparkad i huvudet. Misshandlad med flera slag. Rispad med kniv i ansiktet. Rånad.
Precis som vilken information som helst läser jag det. Betar av texten. Läser att killen fick en stereo slagen i huvudet. Tar ut den viktiga informationen, skriver ned.
Jag drar på att killen blivit rånad. Slagen. Rispad i ansiktet. Det lockar läsning, tänker mitt undermedvetna medan jag bara arbetar på rutin.
Jag skriver ut texten för korrektur. Rubriken: ”Misshandlad och rånad för 20 euro” är svart av bläcket i skrivaren.
Redaktionschefen får texten i händerna. ”Fan va bra” utropar han över hela redaktionen när ögonen stutsar över de ord jag just skrivit. Han skrattar åt att texten innehåller den information han hade önskat, precis som han brukar göra när han gillar texter.
”Det här är skitbra. Ut med det bara. Skriv en topp-puff och dra på att han blivit våldsamt misshandlad”, säger han när texten lämnas tillbaka.
Jag skriver. Puffen som ska vara på förstasidan knåpas ihop. Det saftigaste innehållet väljs ut och jag vet att många kommer att läsa artikeln.
Utan att blinka berättade jag. Gjorde en nyhet av. Tog ut de värsta bitarna.
En kille blev faktiskt misshandlad. På riktigt. Jag läste vad som hade hänt. Det jag läste var på riktigt. Ingen film.
Utan att blinka skrev jag. Utan en tanke på killen. Han som på riktigt blev misshandlad.
2 kommentarer:
Usch, jag förstår det där dilemmat. Det döljer sej riktiga människor bakom allt vi skriver. Egna tolkningar, upplevelser och tankar. Oavsett om det handlar om en konsert, en innebandymatch eller ett mord. Men någonstans har vi ju ändå lärt oss att det inte är funderingarna kring det som säljer prenumerationerna i slutändan. Ibland undrar man om det inte vore lättare att undvika konflikter i ett kassörsjobb.
Det värsta tycker jag är att jag glömmer bort att det är människor bakom. Jag tänkte fan inte ens tanken! "Det här är en text som jag ska skriva om och berätta för läsarna", ungefär den känslan hade jag.
Men man kanske måste vara avskärmad från verkligheten när man skriver hemska saker, det kanske inte går annars. Svårt det där.
Och nej, att jobba i kassan är nog tyvärr inte lättare. Tro mig, jag har gjort båda.
Skicka en kommentar