Inspiration någon?

Så här förlorade jag en ”kär vän”

Att fimpa för gott är inte som att bestiga Mount Everest utan syrgas med en kompis på ryggen i stark motvind. Det är betydligt enklare än så. Jag lovar!
För snart nio månader sedan satt jag på trappan hemma och drog röken in och ut ur lungorna. Tankarna snurrade i huvudet. Sista ciggen. Sista ciggen för evigt.
Jag hade en klump i magen. Jag skulle lämna ”en kär vän” som cigaretterna varit för mig de senaste tolv åren.

Det kändes på ett vis vemodigt, men samtidigt otroligt skönt.
För när jag tänkte efter var den ”kära vännen” inte så kär. Min kondition var under all kritik. Min hud var grådaskig med gula toner runt mun och fingrar. Mina lungor pep och tjöt ibland när jag andades. Och jag var rent ut sagt förgiftad av nikotin.
En kär vän skulle inte göra så mot mig. En kär vän skulle heller inte tvinga mig att vända när jag kommit en bra bit på väg, för att jag hade glömt den. En kär vän skulle inte tvinga mig att planera hela mitt liv efter den. En kär vän skulle inte göra mig beroende av något som så småningom skulle kunna döda mig.
Jag fimpade ciggen och gick in. Jag hade bestämt mig. Inget mer förpestande av mig själv.

Och dagarna gick. Jag fikade, åkte bil, drack öl, åkte båt, solade, jobbade och gick och la mig utan att ta en cigarett. Dessa saker som var förknippade med cigg blev snart förknippade med en tillvaro utan cigg.
Jag kände mig fri för första gången på riktigt länge. Jag behövde inte desperat känna efter om jag hade ciggen på mig när jag skulle åka någonstans. Jag behövde inte lämna en trevlig diskussion för att nikotinbehovet pockade på uppmärksamhet.
Jag kunde helt plötsligt välja själv vad jag ville göra. Ingen ”kär vän” bestämde över mig längre.

Visst, ibland sög det i lungorna. Ibland var jag frustrerad, grinig och arg. Ibland kändes livet som pest och pina.
Men jag hann knappt känna dessa känslor innan det gick över. Som mest var suget efter en cigarett två minuter. Och två minuter är ingen lång tid.
”Blir det inte värre än så här?” tänkte jag. Varför hade jag då inte slutat tidigare?
Svaret är enkelt: För jag trodde att sluta röka var ungefär lika svårt som att bestiga Mount Everest utan syrgas med en kompis på ryggen i stark motvind. Så fel jag hade.