Tänk att man går runt och är grinig, irriterad eller upprörd av småsaker när det finns andra här i världen som har det så mycket värre. Som pappan vars son körde ihjäl sig.
Han kan inte sova, spyr upp maten och tänker oavbrutet på sin son. Vad som hände, varför det hände och hur det kunde hända. Som han själv sa till prästen: ”Skulle jag ha din arbetsgivare skulle jag säga upp mig. Han är värdelös!”
Fy fan. Mina bekymmer är småpotatis.
3 kommentarer:
Usch ja! D måste va den mest hemska upplevelse man kan va me om. Jag kan ju bara tänka själv om nåt hände mina barn!!!
Å ändå har man mage å klaga... va tänker man me egentligen?
Jag tror inte på att jämföra plågor. Inte mår jag bättre eller sämre för att någon annan har det fantastiskt eller överjävligt.
Däremot tror jag på sympati och ännu mer på empati.
sant sant.. man kan egentligen bara leva genom sina egna känslor, hur mkt man än vill för andra.. det är inte möjligt. man får finnas där för varandra bara.
Skicka en kommentar