Okänslig

Folk i min närhet mår piss.
Pappan vars son just dött behöver allt sällskap, allt stöd han kan få.
Pojkvännen försöker förskjuta tanken på killen han krockade med som ännu ligger som ett kolli.
Dessa två skulle verkligen behöva mitt stöd, min närvaro, min omtanke och min kärlek.
Men helst av allt skulle jag vilja vara ensam. Rå om mig själv, ta hand om mig bara mig och sova sova sova.
Är jag verkligen så okänslig, kall och inte bryr mig? Varför känner jag så här annars? Är jag helt enkelt en egoistisk jävel som bara tänker på mitt eget välbefinnande? Jag vill inte vara sån! Jag vill finnas där för dem. Helst skulle jag vilja ge dem min själ och hjärta. Byta deras smärta mot min.
Varför orkar jag inte det? Varför gav inte den som skapade mig mer styrka? Varför kan jag inte vara stark? Varför kan jag inte vara den fasta punkten, den man håller sig i när det stormar?
I stället är jag vinden, en svag bris, som försvinner så fort man får syn på den. En trasa som knappt räcker att torka upp svetten med.