Den värsta sorten

Att jobba som reporter är nog fan det värsta man kan göra.
Tänk dig att dag ut och dag in tvingas få ditt jobb granskat av läsare som mer än gärna påpekar att du skrivit fel, stavat fel eller missförstått något de hade sagt otydligt. Det är nog inget annat jobb där du så länge kan få sota för ett misstag och där misstaget dessutom kan få katastofala följder för hela företaget. Du kan genom ett misstag få människor att sluta prenumerara eller att baktala och kasta skit på tidningen.

Tänk dig dessutom att varje dag klara av att handskas med trilskande snorungar, griniga pensionärer och människor som du i jobbet har granskat kritiskt och som resten av livet kommer att hata dig för det. Alla måste hanteras med ett leende, oavsett om du kokar inombords.
Och tänk dig att varje dag få fräsande svar på frågor och i allmänhet bli behandlad som en blodutsugande djävul som älskar att gotta sig i andras olycka, när det i själva verket inte alls är så.

Allt detta ska du klara av tillsammans med en jävligt kort deadline som inte ger utrymme för eftertänksamhet och ibland inte ens ger utrymme för korrekturläsning. Piskan ligger på ryggen från arbetsledningens håll, redigerarna sliter i dina texter och stressar dig att skriva klart NU, medan du själv sitter med dina hjärnspöken och måste hitta kärnan och det intressanta i saker som för bara någon timme sedan var helt främmande för dig.
Fy fan vad jag hatar och älskar det här jobbet.