Jippi, kalas!

Så borde jag i alla fall ropa. I stället skriker mitt inre: NEEEEEJ! Jag orkar inte mera...

Vi tar det från början. Först var det december med allt vad det innebär: Julklappsinköp, Red hot-konsert, julfest, julbord, julpynt, julmat och stressigt på jobbet. Sen kom julen.
En vecka senare var det dags för nyår, med allt vad DET innebär = trötthet, slitenhet och kronisk bakfylla. Sedan var det en tung arbetsvecka med få personer på jobb och på fredag kalas. Lördag var det "bjudning" hemma hos oss och på söndag var vi återigen tillbaka till den kroniska bakfyllan som dessutom späddes på med ett tragiskt dödsfall i bekantskapskretsen.
Hela den här veckan har varit värre än tung, både på jobb och hemma. Och inte en enda natt har jag somnat före klockan ett trots att jag har stigit upp nästan i ottan.
I går hann jag vara hemma fem minuter efter att jag klev innanför dörren innan vi skulle åka iväg på middag. I säng var jag först vid halv två, inte så långt från ett dygn efter att jag steg upp.
I kväll ska vi till pojkvännens lillasyster som fyller år och därifrån direkt till födelsedagskalas hos K som fyllde i veckan.
Pust stånk stön.

Jag skulle jättegärna ropa: Jippi, kalas, men helst av allt vill jag lägga mig ned och sova i en vecka. Eller åtminstone borde jag få ligga på soffan, äta chips, rapa och pilla mig i naveln. Det skulle vara alldeles, alldeles UNDERBART!