När man pratar om jämställdhet pratar man oftast om det ur ett kvinnligt perspektiv. Att kvinnor ska ha samma förmåner och rättigheter som män. Och det finns en stor snedvridning där, inget snack om saken, men det finns faktiktiskt en lika stor snedvridning åt andra hållet. Män som inte får samma förmåner eller behandlas på ett annat sätt bara på grund av att de är män.
Jag har till exempel fått massor med fördelar bara på grund av att jag är tjej. Kommit undan med saker. Bara för att jag är tjej.
I skolan till exempel. När jag gick i ettan på gymnasiet hade jag flest frånvarotimmar i klassen men ingen hade något allvarligt samtal med mig, ingen undrade varför jag var borta så mycket och ingen ifrågasatte mina dåliga ursäkter. Min manliga klasskamrat däremot, som hade nästan lika många frånvarotimmar som jag hade, fick skäll och bannor.
En gång i trean hade jag skolkat från ett samhällskunskapsprov. Det var det stora provet om svensk politik, ni vet flaskhalsar, lobbyism och utskottsarbete. Tänkte att jag skulle göra provet senare, när jag hade pluggat ordentligt (as if!). Men hur jag och min lärare än försökte få tid till omprov lyckades vi inte och allt drog ut på tiden. Till slut sa hon: ”Du behöver inte göra provet, jag vet ju att du kan det” och så fick jag VG i betyg.
Och jag är övertygad om att det aldrig hade varit fallet om jag varit kille.
Hur går killar med på den här särbehandlingen? Varför kommer tjejer undan med att vara ”stökiga” bara för att de förväntas vara ordningssamma och duktiga, medan killar som inte gör en fluga förnär ändå tas för given som en bråkstake?
Jag står fast vid min åsikt: Jämställdhet gäller BÅDA vägar. Det kan vara bra att påminna sig om det med jämna mellanrum.
2 kommentarer:
Jag håller med du!! Jämställdhet är jämställdhet bara när det är åt båda vägar. Punkt.
Amen.
Skicka en kommentar