Det är en sådan dag i dag

Jag försov mig i morse. Vaknade tjugo i åtta. Börjar jobba halv nio och har vid bra väglag en halvtimme till jobbet. Stressade som en gnu men kom bara någon minut sent. Det satte standarden för resten av dagen. Del ett var jag uppspeedad som en kanin på grund av morgonstressen men när del två tog vid någongång efter matorgasmen blev jag så låg.
Ingenting är roligt, ingen vill leka med mig, inget jag gör är bra, ingenting är roligt, ingen bryr sig, ingen vill mig någonting, inget i mitt liv är bra, ingenting är roligt. Sa jag att ingenting är roligt?
Ni vet en sådan där ”livet suger”-dag.

Så jobbade jag över, lämnade ifrån mig jobb som jag knappt hade korrläst och stressade hemåt. Hungrig som en varg men var tvungen att stanna och handla. Glömde ändå toapapper vilket gör att jag får torka mig i arslet med hårt hushållspapper i alla fall.
Slängde ihop potatisbullar som pojkvännen stekte och när jag knappt hunnit börja äta fick jag mess: Kommer du på mötet, vi väntar på dig. Och jävlahelvetesskit att man är frivilligarbetare när man helst av allt vill ligga under en filt, trycka i sig ostbågar och gråta en skvätt över att livet är fördjävligt.

Kasta i sig käk utan att bli mätt, stressa på möte och låtsas vara noggrann och ordningsam när man egentligen har noll koll. Skriva protokoll och formulera när hjärnan fortfarande skriker du suger! eftersom det är en sådan dag.
Komma hem först halv tio med grus i ögonen. Ringa mamma på missat samtal och få höra om kusinen. Gråta en skvätt åt att livet är orättvist och gråta en skvätt över att man själv vid något tillfälle måste ha valt rätt och inte hamnat där kusinen hamnade. Gråta en skvätt när mamma berättar om morbrors sorg och gråta ett helt halvt hav när hon beskriver hur kusinen såg så fridfull ut, som att han sov.

Och så är livet än mer fördjävligt och jag gråter fortfarande. Men känner fortfarande att ingen bryr sig.