En del jävla helvete och lite kärlek på det

Ibland blir jag frustrerad över att jag inte kan skriva det jag vill skriva. Ibland är jag lättad över att jag inte behöver berätta allt. Ibland säger jag för mycket. Ibland säger jag för lite.
Oavsett hamnar jag nästan alltid i ett tillstånd av icketillfredsställelse. Och gör inte jag det är någon annan otillfredsställd med det jag skrivit eller inte skrivit.

Och det är skitjobbigt. Det är skitjobbigt att behöva väga orden ibland när andra i min omgivning är inblandade. Det är skitjobbigt att undanhålla information som ligger precis under huden i fingrarna och vill komma ut så fort jag vidrör tangenterna. Men det är också skitjobbigt att möta ögonen på någon som är besviken på mig för det jag skrivit.

Det är ett jävla helvete att skriva så att saker inte misstolkas/övertolkas/eller bara helt enkelt tolkas på något vis. Det är ett aber att skriva något som kräver en tolkning, på ett sätt som alla förstår.

Det är ett jävla helvete att handskas med kommentarer som gör ont i hjärtat när man läser dem. Det är ett jävla helvete att inte ta åt sig och skaka av sig skiten. Det är ett jävla helvete att behöva försvara sig, trots att man inte gjort fel. Eller förklara sig när man faktiskt har gjort fel. Och det är ett jävla helvete att argumentera för sina åsikter när man ifrågasätts anonymt.

Men trots allt jävla helvete och allt skitjobbigt och alla aber och känslor av otillfredsställelse så älskar jag det. Jag skulle inte byta ut bloggandet mot något annat intresse. Ibland önskar jag bara lite mer förståelse.