Snoret i näsan har tjockat ihop sig, precis som hjärncellerna. Halsen svider och när jag ska svälja mitt eget saliv måste jag ta i för att få ner det.
I går kväll låg jag och huttrade på soffan under en filt och kände mig som den sjukaste personen i världen.
Som tur är har vi ingen febertermometer. Den försvann i flytten.
Skulle jag mätt febern i går skulle termometern säkert sagt att jag hade det. Och det går ju inte. Det går absolut inte alls, kan jag meddela.
Har nämligen bokat tågbiljett hem-hem och tillbaka med SJ:s nya korkade bokningssystem. Och eftersom jag var snål, vilket beror på min just nu taskiga ekonomi, så valde jag bort möjligheten att avboka eller omboka resan. 43 kronor extra kostade det enkel väg. Och jag tyckte att 86 kronor kunde läggas på så mycket roligare saker.
Nu ångrar jag mig. Tänk om jag får samma skit som pojkvännen? Och ligger med feber och inte orkar åka hem-hem? Jag kan inte bli sjuk helt enkelt. 700 kronor åt helvete och ingen fest med vännerna. Det går inte.
Fungerar mental intalning som medicin tror ni?
3 kommentarer:
Alltid värt ett försök iallafall??
Håller tummarna stenhårt för dej, ska du veta!!!!
Kram på er o krya på er!
Hoppas du får fara hem-hem! Krya på dej!
Erica: Tack. Det kan behövas!
Mille: Jag SKA göra det. Det finns inget alternativ ju.
Skicka en kommentar