Huvudvärken är kvar, om än lite mildare efter en värktablett, men jag är mycket gladare.
Var på ett urmysigt jobb hos en jättesöt man som man mest ville krama. Han snidade smörknivar vid köksbordet och berättade med iver hur han gjorde. Och det var inte ens därför jag kom dit.
Han förklarade att han var tvungen att hitta något att sysselsätta sig med nu när han var pensionär. Han hade ingen tv och prenumererade inte på någon tidning. Men radion lyssnade han på. Och snidade sina knivar i det minimala köket.
Han berättade att han inte hade så mycket pengar. Hade inte råd att prenumerera på någon tidning. Och inte råd med några större utsvävningar alls. Och så levde han ensam. I sin lilla lägenhet.
Han hade skickats som flykting under kriget. Med nummerlapp runt halsen från finska Karelen till Sverige. Det måste ha varit ett hårt liv för en liten kille.
Det som facinerade mig mest var hans ögon. De glittrade. Det märktes att han var lycklig. Glad för det lilla. Glad för det som livet hade gett honom, trots att han var ensam och hade det knapert.
När jag gick fick jag en smörkniv. Perfekt formad, inoljad och luktade sådär gott som bara nya smörknivar kan göra. Riktigt trä.
Vad är min lilla förkylning och deppighet nu? Ingenting. Jag lever i överflöd jämfört med mannen men gnäller och klagar ändå.
Jag önskar att jag kunde se det lilla. Jag vill att mina ögon också ska glittra.
2 kommentarer:
Oj...det är många, många som skulle behöva träffa människor som denna man. Tänka efter lite o vara tacksam för det man har.
...men å andra sidan har inte du mindre huvudvärk för att han har det lite sämre, så man ska inte heller ta ifrån nån rätten att få klaga lite.
Så länge det inte går till överdrift förstås.
Visst borde fler göra det. Han gav mig massor med inspiration.
Men jag menade heller inte att småproblem bör bagatelliseras. Bara att jag kan vara glad för det jag har. Huvudvärken till trots.
Skicka en kommentar