fredag, februari 06, 2015

Sånt som händer utanför min egen navel

På Åland pågår just nu en ivrig debatt. Eller ja, två från samma story, nämligen den misstänkta gruppvåldtäkten som ska ha skett på Viking Lines Amorella. Den ena debatten handlar om att rederiet gått ut och sagt att man borde varna tjejer för att sådant kan hända (!) och den andra handlar om nationaliteten på de misstänkta gärningsmännen.
Det är den sista jag tänker grota i. Jag har nämligen aldrig sett så många länkade artiklar från Fria Tider, Exponerat och diverse andra liknande sajter i mitt Facebookflöde. Budskapet är det samma: De misstänkta är inte svenskar eftersom de har en annan hudfärg och ursprung från ett annat land. Och undermeningen är: Och det vet vi ju sedan innan att folk därifrån brukar våldta.

Herregud. HERREGUD! Jag vet inte om halva Åland är rasistiskt eller om de helt enkelt saknar källkritik. Eller bådeock? Min vän I har vid flera tillfällen tagit debatt med dem. Påpekat att sidorna är propaganda, att deras argument inte har grund i verkligheten och så vidare. Hon kallas vänstervriden (eller väster vriden om jag ska vara ordagrann) och får utstå personliga påhopp. Och nya fräscha argument som att invandringen till Sverige också bidragit till att vi har fler vägglöss nu än för tio år sedan. True story.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kan man, vi andra liksom, göra något för att få de här människorna att förstå? Det känns som att alla kloka argument inte tas emot. Vi talar till döva öron. 
Jag vill ju få dem att inse att sajterna de länkar till är rasistisk propaganda och vinklade nyheter, men det verkar inte gå in. Det verkar som att deras fördomar är så starka så när de läser saker som bekräftar dem så är det omöjligt att rubba det.
Men jag menar, visst måste det väl gå att ändra människors inställning? Eller är det redan försent när det är vuxna människor? Hur gör man? Jag vill gärna veta. För just nu känns det som att det är en diskussion som man knappt ens orkar ta eftersom responsen hos den man försöker få förstå är lika med noll.
Och rasismen och fördomarna bara fortsätter att frodas.

2 kommentarer:

Heidi S sa...

Det här är bara en fundering från min sida. Men jag tror att de där fördomarna bottnar i rädsla och ilska och skam och skuld. Ska inte dra hela långa teorin här, men kortfattat utmynnar den i det där "gamla vanliga" att det inte är invandrarna i sig som är problemet. Utan något i personen själv eller i samhället i stort. Och även det faktum att om man klumpar ihop alla invandrare eller dem med slöja eller annan hudfärg än ens egen eller så, så blir de ju en homogen massa. Inte människor, personer med känslor.
Jag tror (tyvärr) att man inte kan argumentera mot dem som är invandrarfientliga, för argumenten tas inte upp som du säger. Jag tror att man måste börja mycket längre in. Vad är det som gör just den människan så avigt inställd till dem som är annorlunda? Fast jag vet inte om det finns, eller ens bör finnas, ett sätt att adressera dem alla på en gång. För då gör man ju samma sak med dem. Klumpar ihop dem till en folkmassa istället för att se individerna. (Någon som har förlorat jobbet kanske tycker att "alla invandrare" tar deras jobb. Någon vars bror blivit slagen av en person med mörk hy menar att "alla mörkhyade misshandlar. Etc osv. Lyckliga människor hatar inte andra människor. Det är något som gnager som gör att man måste projicera sitt hat på någon annan.

Matilda sa...

Jag tror att du har rätt, att det oftast är annat som ligger bakom. Och precis som du säger så är det ju individuellt hur man kan komma innanför skinnet och ändra åsikter hos människor, men det känns som att just när det kommer till många med så starka åsikter om invandring/invandrare så är det extra svårt att få dem att ändra sig. Och det är det jag inte förstår hur det kan vara så och hur man bryter sig igenom deras försvarsskal. Nu verkar ju inget funka. Inte ens fakta.
Känns lite som sektmedlemmar som blivit hjärntvättade med helt galen information så att de inte kan se verkligheten längre. Men jag vet inte, mest en känsla jag har.