Det blev inte som planerat. Det blev istället fest hos klasskompisen som bor ett stenkast bort från vårt tillfälliga boende. Det blev en hel flaska bubbel och hemvinglande klockan fyra. Det var ju så kul att jag liksom glömde bort att jag skulle sova och vara utvilad.
Som extra bonus för att jag struntade i planen fick jag dessutom vänta i snöovädret och kylan i mer än en halvtimme på att en låssmed/vakt/vad han nu var skulle komma och låsa upp porten. Kodlåset hade för andra gången på en vecka fått nåt fel och dörren gick inte att öppna. Och A var inte heller hemma för att kunna komma ner och öppna, han kom strax efter att jag äntligen övertygat jourpersonalen att komma ut.
Eftersom vi bor i andrahand kan de egentligen inte skicka ut någon. Vi måste kunna bevisa att vi bor där tydligen. Jag frågade då vad de tyckte att jag skulle göra? Åka tunnelbana hela natten?
Jag var så frustrerad och ledsen. Kvinnan jag pratade med försökte hjälpa mig på andra vis och försökte fundera på alternativa ingångar till huset, men det var lönlöst. Jag kom inte in någonstans och bad om att de skulle skicka hjälp i alla fall. Så hon frågade vad jag hade för nummer, jag antar att hon skulle rådfråga någon och ringa upp mig, men när hon hörde att jag hade ett åländskt nummer ångrade hon sig. "Oss ålänningar emellan ..." och så skickade hon ut en bil i alla fall.
Herregud vad jag inte berättade att jag är från Sverige egentligen.
Och herregud vad jag är trött och sliten idag. Men säkerligen piggare än jag hade varit sovandes på en tunnelbana hela natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar