Det som har varit min tröst genom den här hösten och vintern har varit tanken:
Når jag botten kan jag i alla fall inte komma längre ner. Då går vägen bara uppåt.
Min botten nåddes i mitten av november. Numera klättrar jag. Uppåt. Sakta men lik förbannat säkert.
2 kommentarer:
och min botten nåddes sista veckorna i november samt första i december. nu är det bara tillfälliga dalar. annars klättrar man!
Samma här. Dalar vissa dagar, men vetskapen att man aldrig kommer riktigt så djupt som man var vid botten gör att man överlever dem. Eller man och man, så är det för mig i alla fall.
Skicka en kommentar