Magrutetävlingen

Det var för några veckor sedan då jag och min kollega F började prata muskler. Eller i mitt fall, avsaknaden av muskler. Han visade en bild som hänger på väggen på Idrottsgården föreställande en ung och mycket muskulös Anders Wiklöf och samtalsämnet om muskler eskalerade och vi blev ivrigare och ivrigare och ivrigare.
Och där någonstans började den, tävlingen.
Först till synliga muskler på magen vinner.
Det är så löjligt egentligen. Magmusklerna är de muskler jag allra minst behöver bygga upp. För min arma kropps skull behöver ryggen bli starkare, armarnas biceps och triceps behöver bli biffigare, både vader och lår skulle behöva få lite mer kött och axlarna, de ständigt onda värkande axlarna, skulle behöva omslutas av stärkande muskelmassa.
Men nej nej, jag börjar med en magrutetävling.

Eftersom jag är en hemskt dålig förlorare satte jag igång direkt. Först med mental nedvärdering av min konkurrent: ”Jag vinner lätt! Du har inte en chans! Jag har mycket mindre kroppsfett än du har så det syns snabbare på mig!”
Sedan övergick jag till att skapa dåligt samvete och ifrågasätta min konkurrent: ”Ska du verkligen äta den där pizzan? Är det så smart att träna ben när det är magen du behöver träna?”
Och därefter blev det skryt: ”När jag var 17 år och tränade thaiboxning hade jag faktiskt magrutor! Har jag sagt att jag gjorde 300 situps varje gång jag tränade? Känn på mina muskler då, de är ju stenhårda och ligger precis under huden!”

Nästa steg blev att titta på vilken träning som bäst ger magrutor. Jag fick tips om Paulo Robertos metod att springa sig till ett sexpack och läste långa utförliga beskrivningar på engelska om hur man gör för att optimera träningen av magmusklerna.
Så nu är jag både rejält taggad och segerviss och har egentligen bara en sak kvar att göra: Börja träna.
Bagateller.

Publicerad i Ålandstidningen.