Jo jo. Slå mig själv för bröstet, vara stursk och stå på mig fungerar jättebra när jag är på jobbet eller när jag umgås med kompisar.
Men i samma stund som jag kliver innanför dörren hemma känns livet skit igen.
Inte ens att spela jättehög musik och ”roa” mig med att diska och tvätta får tankarna att sluta att mala. Surret liksom finns där hela tiden, så fort jag får en liten lugn stund.
Fan. Saker och ting tar så mycket hårdare än vad man först tror.
4 kommentarer:
Matilda, förlåt nu om jag lägger mig i saker jag 1) inte har med att göra och 2) inte vet nånting om. Du får hata mig sen, det är jag okej med.
Jag får en liten känsla av att du vill att allting ska gå så himla fort. Du vill bli lycklig NU och gå vidare NU och lägga det gamla bakom dig NU. Tänk om det är så att det gör ont under en längre period för att det är enklare att deala med det onda nu än att stressknuffa bort det? Tänk om det är okej att faktiskt vara lite mittemellan? Lite låg? Lite världenärförjävlig?
Tänk om det är så att lyckan kommer att komma smygande om du liksom tänker att det är okej att livet är lite skit just nu?
Jag känner igen mig så himla mycket i det jag läser här som lite hets nämligen. Det ska vara LYCKA och sen är det SORG och sen är det GLÄDJE och sen är det alla känslor i VERSALER i största allmänhet. Jag har märkt att det är när jag rycker lite på axlarna åt känslorna som det jobbiga tar mindre plats. Inte när jag förklarar krig mot det negativa. För mig har det bara resulterat i att jag maniskt motreagerar och därmed ger det onda större utrymme än när jag bara låter det vara.
Förlåt igen att jag lägger mig i. Jag känner bara igen mig så himla mycket och ville dela med mig av det jag har lärt mig av allting.
Jag tror Linn är något på spåren. För jag känner också igen mig så jävla väl. Det är LYCKA SOM SPRUTAR GENOM ÖRONEN eller svartaste svart. Och det jobbigaste är på ngt sätt att man funderar så mycket över det just där och då, att det blir en stress uppepå det. Jag försöker jobba asmkt med att bara acceptera. Jaha, nu är det skit. Vad vill jag göra? Ingenting? Då gör jag ingenting. Hyr en taskig film på nätet som jag kan glo på. Köper godis. Låter så fjantigt och jag vet att det är skitsvårt att faktiskt göra ngt när man inte har lust med någonting, men ofta känns det bättre bara man bestämt sig "nu gör jag det här".
Kanske ska du varje dag på jobbet bestämma en grej du vill göra när du kommer hem? Sätta upp en tavla, se en serie, dricka en öl? och så försöker du njuuuuta av det så gott det går?
Vet precis hur det kan kännas. Man kommer hem och så är man ensam och det är tomt. Fy fan.
Jag har köpt en massa god mat idag och imorgon ska jag köpa månadskort till simhallen och kanske jag till skåne igen till helgen, för tredje helgen i rad. Spenderar mer pengar än nånsin men just nu måste jag. Orkar inte med vardagsdeppandet.
Linn: Du lägger dig aldrig i! Jag tar gärna emot alla råd och tips och andra synsätt på saker, för jag fastnar väldigt lätt i onda tankespriraler. Och jag kommer aldrig att hata dig!
Egentligen är det en specifik händelse som har gjort att jag mått så dåligt de senaste dagarna, så det handlar nog inte om att jag vill att allt ska gå så fort.
Visst, jag vill förstås det och det har gått så grymt fort också. Däremot vet jag att jag är så himla trasig ännu, särskilt efter den här händelsen. Jag kastade mig nämligen in i något som jag inte borde kastat mig in i vilket ledde till att alla inblandade blev sårade och ledsna.
Och jag vet att jag får vara ledsen och låg. Och jag tillåter mig att vara det. Det är bara det att jag gnäller lite över det och skriver av mig här. Jag vet att jag kanske inte borde rycka mer på axlarna åt allt, det är just det jag arbetar med. Att inte överanalysera, inte försöka ”bota”. Bara låta det vara. Jag ska försöka.
Men du får gärna påminna mig igen!
Egon: Acceptera. Ja, det är precis det jag behöver göra. Acceptera känslorna. Det är bara så svårt.
Och att bestämma mig för något litet att göra varje dag – det låter som en skitbra plan.
Summercat: Det är precis så jag har levt de senaste två månaderna. Men nu har jag kommit till en punkt där jag bör vara ensam. Lära mig att acceptera livet och känslorna och allt. Jag kan inte fly och försöka ”bota” allt det onda med tillfällig lycka. Det funkar ett tag men någon gång hoppar verkligheten upp och biter en i arslet.
Skicka en kommentar