Det kan bara bli bättre från nu

Vaknade i natt av att en full pojkvän tänder taklampan i sovrummet. Ni som känner mig vet att jag inte är att leka med om jag blir väckt på natten eller tidigt på morgonen. Jag är en kobra, för att citera en artikel jag läste just.

Han fumlar runt och letar efter sin telefon som han inte hittar. Tar hemtelefonen och ringer till den, fortfarande med lampan tänd. Hög äcklig ringsignal över hela rummet. Sedan snarkningar.

Bara några timmar senare, vid sju, ringer hans telefon igen. Och ringer och ringer och ringer. Utan att pojkvännen vaknar. Nu börjar jag vara i klass med två kobror.
Till slut lyckas jag få liv i honom och somnar själv om.

En kvart senare tänder han lampan i sovrummet igen och frågar mig var hans jeans är. Tre kobror ...
Så blir det äntligen tyst. Och jag somnar om.

Tills det börjar pipa oförklarligt i sovrummet. Pip pip, med jämna mellanrum. Jag somnar om men vaknar igen. Pip pip. Jävla pip pip.
Hemtelefonen som pojkvännen släpade in i sovrummet i natt har laddat ur och ligger och varnar för dåligt batteri. Nu är jag fan en hel ormgrop med kobror.

Så jag går upp irriterad och grinig. Möts av en finne på näsan, vrålont i halsen, tjocka bihålor och lite huvudvärk. Ser ut att ha en förkylning att se fram emot i helgen. Och dessutom är facebook nere.

Ibland önskar jag att jag fick börja om dagen. Fast å andra sidan kan jag konstatera att resten av dagen bara kan bli bättre.

Ett förtydligande: Jag älskar pojkvännen. Tro inget annat.