De senaste dagarna har jag haft en längtan efter att utvecklas. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men känner att jag behöver förändra mig. Inuti liksom.
Så har det slagit mig att jag borde göra fler saker som jag verkligen gillar att göra. Som att sjunga, att dansa, att spela gitarr trots att jag är urkass, måla likadana tavlor som inte föreställer någonting, skriva en bok, lyssna på sinnessjukt hög musik, köpa den där kameran och traska ut i skogen och fota som en galning, läsa miljontals bra böcker. Eller någon annat roligt.
I stället fylls de lediga stunderna med att plocka ur och i och ur och i diskmaskinen, vika tvätt som aldrig tar slut, laga tråkig mat och hel jävla massa andra måsten. Det känns som om det inte finns tid att göra något roligt.
Så slår det mig att det egentligen finns massor med tid. Det handlar bara om att vara disciplinerad och strukturerad. Och att prioritera.
Skulle jag plocka ur diskmaskinen direkt när jag vet att den behöver plockas ur skulle det gå på tio minuter. I stället bävar jag först för det i en halvtimme, förtränger det i en kvart, börjar lite smått för att sedan ta en paus. Och rätt vad det är har det gått en timme för att göra en skitgrej.
50 minuter åt helvete.
Och tyvärr funkar jag som så att ju fler måsten jag har desto mindre får jag gjort. Jag tror att uppgifterna är oöverstigliga och drar mig för att göra dem vilket i sin tur leder till ångest över att jag inte får någonting gjort. Så byggs allt på hög innan jag efter två veckor tar mig i kragen och gör det.
Och då har två veckors kvällar farit åt helvete.
Tänk vad mycket roligt jag skulle kunna göra på den tiden. Tänk vad många människor jag skulle kunna fika med, tänk vad mycket kreativt jag skulle kunna göra. Berika mig själv, utveckla mig själv. Bli bättre liksom. Eller rent ut sagt: Få ett liv.
Vad gött det skulle vara.
6 kommentarer:
Oj, läste inte ditt inlägg innan jag skrev mitt nästanlika inlägg. I alla fall om att göra det man vill.
Men du, jag har verkligen börjat märka förbättringar av min ändrade kost, och såna förbättringar som jag faktiskt inte räknat med. T ex att jag är piggare, sover bättre, utsövd lättade, orkar mer och framförallt är lugnare. Kroppen är mer i ro. Och allt detta göra ju att jag inte lika lätt skjuter sakerna framför mig, de där extra tio femton min som gör att det blir skitjobbigt och stressigt. Och det är så vansinnigt skönt att det är obeskrivbart.
Jag vet inte vad jag vill säga egentligen, mer än att jag vet att vi är lika så jag fattar exakt vad du menar. Samtidigt som att det gått upp ett ljus för mig att jag inte är en dålig människa som inte pallar saker, utan att det faktiskt hade en förklaring - jag åt sånt kroppen inte tålde.
Det där känner jag igen mig så väl i! Och, återigen, så har du och jag lyckats skriva om lite liknande saker. Kika gärna in på min krönika på Helt Ekologiskt så får du se :)
http://www.heltekologiskt.se/sv/haelsohoernan
(Jag måste fråga om det stör dig att jag snokar omkring på din blogg med jämna mellanrum, jag som inte känner dig, menar jag. Ditt skrivsätt inspirerar mig, och därför vill jag läsa, men du skrev någonting någon gång som fick mig att undra om du verkligen vill ha okänt folk som surfar omkring här? Om inte, så säg till. Jag vill ju inte var jobbig och tränga mig på!)
GO FOR IT =)!!!!!!!!!
Jag kan ju säga som såhär.. VA FAN GJORDE JAG MED TIDEN FÖRE JAG FICK BARN?? Handlar helt klart om prioritering, jepp.
Egon: Åh! Din kommentar gick rakt in i hjärtat på mig. Kanske jag skulle prova samma sak?
Problemet är att jag är livrädd att man verkligen ska hitta något som är fel. Att jag inte ska kunna äta allting. Tror ibland att det liksom inte är värt besväret.
Bullen: Du med! Alla verkar skriva om samma saker! =)
Självklart får du läsa. Alla är välkomna! Alltid. Hoppas inte fler tolkade min uppmaning där jag ville att folk skulle ge sig til känna på samma sätt.
Emma: Enklare sagt än gjort. Men tack för sporren.
Kratthaggan: Ja, herregud. Kan förstå att det blir ännu viktigare med prioritering då.
Ja, det ÄR jobbigt, slitsamt, jag har gråtit och gråtit och hatat alltihopa. Samtidigt så har jag liksom inte så mycket alternativ, jag pallade inte att hela tiden känna mig som världens sämsta människa som inte pallade sånt som andra verkade kunna göra på en femöring. Det svåraste var dock att få ngn slags hjälp. Utan min kinesiolog hade jag aldrig varit här.
Skicka en kommentar