Tecknen är tydliga. Och jag känner igen dem. För väl.
Dödstrött, ingen energi och ständig huvudvärk. Har ingen matlust och är ständigt lite halvt illamående, troligtvis just på grund av att jag inte äter tillräckligt.
I natt vaknade jag dessutom med den värsta magsmärtan jag känt på länge. Tio knivar som körde runt runt utan att jag kunde göra något åt det. Utan orsak dessutom.
Det gjorde så ont att jag blev illamående, ville spy men spottade bara några gånger i toan. Tre gånger var jag upp och gjorde samma sak.
Till slut somnade jag av utmattning liggandes i fosterställning.
Jag kan inte säga vad det är som gör det. Allt och inget.
Letar fel hos mig själv och finner dem. Och ältar dem och hatar till slut mig själv. Precis som det brukar vara.
Svär över att jag är en sån dålig människa och svär över att jag är som jag är. Men är för trött och slut för att ens försöka ändra mig.
Och så kommer ensamheten krypande. Känner mig ensammast i världen och vet att det inte är någon annan än jag själv som är skyldig till det. Hur lätt är det att lära känna en människa som aldrig öppnar sig?
Så mår jag ännu sämre. Och hatar mig själv ännu mer.
Jag vet att åt helvete för många kommer att läsa det här och dra förhastade slutsatser, komma med stöttande ord som jag inte tar åt mig och skapa en bild av mig baserat på det här. Men det tänker jag ta.
Jag skriver inte det här för någon annan, bara för mig själv. Det brukar nämligen kännas lite lite bättre efteråt.
8 kommentarer:
hoppas att de blir bättre och att du börjar må bra!kram från lilla familjen öhberg :)
Jag struntar i om du inte tar åt dej. Men kanske kan du komma ihåg orden någon annan gång:
Du är en fantastisk människa men gör ett alldeles för vanligt misstag i att sätta för höga förväntningar på dej själv. Det gör att du, precis som många jämnåriga med dej (oss), ser små motgångar som personliga misslyckanden. Men ibland kan vi inte påverka utgången av våra liv och vår hälsa hur mycket vi än försöker.
Passa på att läsa av din kropps signaler som en chans att bara stänga av en stund!
Jag inser att jag rabblar obegripligheter, men jag hoppas du någonstans förstår vad jag menar :)
Inga stöttande ord, men ett litet ord på vägen. Jag tror att vi alla skall igenom detta som du känner. Ibland hakar jag upp mig på saker som inte finns i verkligheten. I alla fall har jag inga belägg för att de finns. Ok några små ord till tröst. Du duger bra som du är:)
Hmm...va skriver man till det här?! Svaret är att jag inte riktigt vet. Speciellt då jag själv vet hur oemottaglig man faktiskt är när man mår sådär.
Så, vad skriver jag?! Fortfarande ingen aning, så jag skickar en kram istället.
...vad nog det sku göra för nytta vet jag inte heller, men kanske värt ett försök iaf :-)
Jag vet ju egentligen inte ett skvatt om vad det är som orsakar ditt mående, eftersom jag bara är en bloggläsare som fastnat för dina ord... Men, jag tror att du själv har alla svaren någonstans där inne i dig själv, och jag tror till och med att några av dem går att hitta i texten... Eller?
Och nej, du får inga stöttande ord för jag tänker inte låtsas att jag känner dig bara för att jag läser din blogg, och jag vet hur det är när man inte tar åt sig vad personer omkring en än säger, men jag tänker säga lycka till i alla fall. Smörigare än så tänker jag inte ge mig in på.
varför skulle man inte få säga uppmuntrande tröstande ord? Eftersom att vi (jag) som känner dig väldigt bra tycker att du är en fantastisk underbar människa, och jag vet inte vad jag skulle göra utan dig! Och det måste jag väl få kunna tala om för dig om du känner dig hemsk. jag vet även att det är svårt att ta till sig såna saker när man mår dåligt, men vill ju ändå att du ska veta att jag älskar dig och finns här. Säger det alldeles för sällan, tragiskt att nån måste må dåligt för att det ska sägas bara.. Kram!
Tack alla! Tack för att ni bryr er och trots allt skiver stöttande ord. De betyder faktiskt mer än jag trodde att de skulle göra. Och jag försöker ta åt mig.
Jag har bara en jävla skitsvacka som jag hoppas går över snart.
Skicka en kommentar