Look Pluto we have birds in our tree

Okej, förutom magsjukan var julen superhärlig. Massor med god mat, härliga vänner, älskade familjen och släkten och en julklapp jag verkligen ville ha. (Ja en, vi får bara en julklapp och ger bara en julklapp. Rättvist och ingen konsumtionshets. Superbra!)

I stället för att förklara hur härligt det var bjuder jag i vanlig ordning på en bildkavalkad. Varierad kvalitet, men lika mycket kärlek. (Men guuuud vad pretto det lät.)

När vi kom hem-hem hade mina föräldrar redan pyntat granen. I vitt och silver i år. Den var superfin. Det roligaste var att vi, liksom Musse och Pluto på julafton, hade besök i den! Eller ja, hade haft i alla fall. På den nedersta grenen fanns ett helt perfekt yttepyttelitet fågelbo som en riktig liten fågel hade byggt. Så pappa lade i en liten porslinsfågel i boet och visade mina syskonbarn. Klar succé! Bild på det saknas dock.

Fiffigaste julpyntet. Snor det av mamma till nästa år tror jag.

Så lagade vi mat allihopa. Knytkalas som det brukar vara. Här snygga mamma i förkläde.

Vi dukade fint i samma tema som granen. Och sen svullade vi.

Det här var kanske en fjärdedel av allt som fanns att äta. Mätta? Absolut!

Några av världens härligaste barn var där. Mina syskonbarn och mina yngsta kusiner. Här kusinen Elvis som intagit fotomodellsposen utan att jag guidat honom.

Och här är lilla vingmuttern med de låååånga ögonfransarna: Zoë. Min systerdotter.

De supergoa treåringarna och kusinerna Viggo och Smilla. Mina syskonbarn.

... Som så smånigom klädde av sig alla kläder och sprang runt nakna.

Supersöta Molly har samma pose som sin bror och klär för övrigt superbra i mitt kitschiga armband. Sicken lady!

Och här är snygga syrran Hanna.

Och här är snygga syrran Lisa. Här med Viggo.

Och snygga pappa.

Och snygga mamma igen. Värst vad alla är snygga!

Och så har vi jag då. Som läser tidningen med Zoë.

En repris från 2007

Ja, den här julen kan sammanfattas med det här inlägget från julen 2007.
Kräk och spya och bajs. I dag, äntligen frisk och på jobbet igen.

Återkommer med utförligare beskrivning av julfirandet senare.

God jul då!

Tre gånger amaryllis. Från förra julen.

Jaha. Knäcken är gjord (!), kolan nästan inslagen i smörpapper och syrrans present står och torkar. Alla andra klappar till de små är inslagna och klara. Laxen köper vi färdigrökt och allt har löst sig så smidigt det bara kunde bli.

Det är i stort sett bara packningen kvar. Och den ska jag ägna mig åt nu. I morgon bitti åker jag hemhem för att fira jul med älskade familjen och kalasa med finaste vännerna.
Så jag har inget kvar här. Mer än att säga god jul då! Tillbaka den 28:e. Puss och kram!

Jag är nästan ikapp

Det gick ändå, trots min otroligt pessimistiska inställning häromkvällen. Julklappen är snickrad och klar, spacklad två gånger och målad två gånger. En slipning och målning till så är den klar. Ska göra det nu.

Knäcken är dock inte lagad, men i och med att pojkvännen var tvungen att jobba hela dagen i dag har jag några timmar till på mig. Gött! Så jag tror att jag hinner med allt trots allt.

Det värsta är att jag i framtiden kommer skjuta på allt till sista stund ändå. Ser jag att det funkar nu måste det ju göra det även i framtiden. Jag är så dum.

Ångest deluxe

Jag gick och lade mig för tjugo minuter sedan. Men det är stört omöjligt att sova. Tankarna bara far runt i huvudet och ångesten kommer som ett paket på posten. Orsaken är enkel den här gången: Alldeles för mycket ogjort alldeles för nära deadline.
Jag undrar när jag ska lära mig? När ska jag sluta vara en sista-minuten-människa? När ska jag lära mig att vara förutseende och att planera?

Som det ser ut nu kommer min äldsta syster, vars lott att handla julklapp till hamnade på mig, inte att få någon julklapp. Jag började med den i dag. I DAG mitt jävla dumhuvud! Och då ska jag snickra någonting till henne. Jag är så dum.

Och efter en halvtimmes snickrande i kväll kunde jag konstatera: Det blir vint, snett och jag har limmat dit en bit så jag omöjligt kan skruva dit den sista. Och träet har nästan spruckit på sina ställen eftersom jag borrat lite snett.
Kort sammanfattat: Allt jag har gjort i dag kommer jag att få göra om.

Och eftersom jag inte vågar använda klingsågen själv (eller ja, vågar gör jag väl men jag vet att jag kommer att kapa av mig minst ett finger i så fall) och såga till nya bitar måste jag vänta tills pojkvännen kommer hem. Sent i morgon kväll.
Så då ska jag snickra allt, spackla det, grundmåla det, täckmåla det och kanske måla det en tredje gång innan vi åker hemhem vid tvåtiden på tisdagen.

Ni ser, en omöjlig ekvation. Däremellan ska jag dessutom försöka laga ny knäck. Och kola. Och handla lax och röka den. Och packa väskan. Och förbereda så mycket jag kan inför det stora nyårskalaset här hemma hos oss eftersom vi annars på bara tre dagar ska handla all mat, gärna förbereda så mycket vi kan, städa hela huset så katt- och hundallergiker kan komma hit, hitta extrastolarna så vi slipper stå upp när vi äter, stryka duken ... Jag får ont i magen.

Till saken hör att jag har varit ledig sedan i onsdags. Vad tror ni att jag har gjort under den tiden? Just det – typ ingenting!
Nu ska jag gå och dö. Eller sova i alla fall.

Jag är ingen husmor

Jag är ta mig fan helt väck i köket. När det kommer till annat än att laga mat alltså. I dag skulle jag koka knäck för att ta med mig hemhem till julfirandet. Men tji fick jag.

I den första satsen råkade jag hälla i grädde som inte var kokbar. Jag menar, vad tusan är det för grädde som inte är kokbar egentligen?! Skiten skar sig och ser allmänt äcklig ut.
Så gick jag till grannen och lånade mer socker för att laga en ny sats. Men den kokade så långsamt tyckte jag och höjde värmen lite. Och då brände hela skiten fast.

Så nu står jag utan ingredienser, utan knäck med ett hus som luktar bränt socker och en helt förstörd kastrull. Damn it.

Tror jag svänger via någon butik och handlar färdiglagad knäck i morgon.

A fucked up mind, indeed

Det är lustigt det där. När jag mår illa (läs i går) kan jag inte sluta tänka på äckliga saker. Riktigt riktigt äckliga saker. Och är man känslig ska man sluta läsa nu.

Jag tänker på hur det kändes den där enda gången jag åt ostron. Hur jag inte hade fått bort den hårda muskeln, hur ostronet inte gick att tugga eller dela, hur slemklumpen liksom kanade längre och längre bak i svalget och hur tårarna började spruta på mig. Hur muskeln skar i matstrupen (haha, jag skrev mustrupen först) hela vägen ner till magmunnen. Hur jag trodde att jag skulle spy.

Eller den gången jag var på en offentlig toalett och möttes av den vidrigaste bajskorven. 30 centimeter lång och omöjlig att spola ner. Hur jag höll på att kräkas på den.
Hur det var när jag och pojkvännen åkte båt i krabbsjö och hur jag satt med den hårda plåthinken i knät och kräktes och kräktes och kräktes. Och sedan kräktes jag lite till.

Hur det var att jobba som städerska på ett kryssningsfartyg, hur det var att städa hytten där mannen med tarmcancer bodde. Eller hur förfärad den snälla tanten var när hon krupit ner under sitt täcke i den nybäddade sängen och mötts av kladdigt bajs som någon annan bajsat. Hur jag höll på att spy när jag bytte hennes sängkläder. Eller när det var spyor upp till kanten i handfaten och det enda sättet att få bort dem var att stoppa ner handen och gegga runt.

Uhäk. Man blir ju inte direkt mindre illamående. Jag måste vara masochist.

För mycket av det goda

Loppu som det heter på finska. Slut.

Vi skulle bara dricka en kopp glögg med svärmor och hennes sambo. Så blev det två koppar.
Sedan kom några vänner över och vi spelade kort. Och satte på lite mer glögg. Så blev det två koppar till.

Sedan drack vi upp årgångsglöggen. Och jag började på småflaskorna från tidigare årgångsglöggar. Och drack upp den ena. Sedan den andra. Och sedan tog jag hälften av den tredje.
Ett tu tre så minns jag inte mer längre.

I dag har jag en tjock klistrig och klibbig hinna längs tänderna. Trots att jag har borstat dem. Och mår faktiskt lite illa.
Glögg må vara gott, men när man dricker typ en liter på egen hand är det inte gott längre. Jag tror jag skippar glöggen resten av julen faktiskt.

Ingen julstämning alls

Trots att jag är ledig, det är tio minusgrader ute och jag eldar i köksspisen känns det ingenting. Ingen jul alls hos mig.
Jag eldar adventsljus, handlar julklappar, slår in julklappar, lyssnar på julmusik och dricker glögg. Nej, fortfarande ingen jul.

Jag äter pepparkakor, går på julbord, dukar med röda servetter, planerar sillinläggningar. Ingen julkänsla.
Jag tittar på snön och solen som skiner, jag bevakar luciatåg på jobbet, jag krullar presentsnören, letar knäckrecept. Nej, det verkar lönlöst. Det känns inte som jul.

Men som plåster på såren köpte jag mig själv en julklapp. Den gav ingen julkänsla men ett litet litet lyckorus i alla fall. Fina nya burken för tepåsar.

Ur min skalle just nu

Jag vill ha en klargrön vinterkappa och så måste jag leta upp mina vinterskor nu när det är typ sju minusgrader ute undrar om hunden fick mat i morse eller om jag ska ge henne det nu fast i och för sig ligger hon och sover så det går nog ingen nöd på henne och så måste jag hoppa i duschen eller jag kanske skulle bada badkar i stället undrar om det finns tillräckligt med varmvatten till det jag måste slå in julklappar idag och kanske baka julgodis eller om jag ska lägga in sill fast det kanske är för tidigt att göra ännu fast det är ju bara en vecka kvar till julafton, herregud en vecka och min julklapp (den enda jag ska fixa i år förutom dem till barnen) är inte i närheten av klar undrar vilken dag vi kan åka hemhem och hur ska jag hinna se alla innan dess och säga god jul ge julklappar till pojkvännens familj och äta middag med hans mamma det blir inte på lördag i alla fall för då ska vi på julbord och när ska jag hinna säga god jul till Tesa och så har jag en julklapp kvar att köpa också men vi kanske kan köpa den hemhemma och så ska jag handla till nyår kanske skulle göra det när jag kommit hem från julfirandet hemhemma dagarna innan nyårsafton själva nyårsafton ska i alla fall blir riktigt riktigt rolig när vi planerade nyår i går var det superskoj jag trivs så bra med de vi ska fira med och maten kommer att bli supergod tror jag och den är inte för avancerad att det blir för jobbigt att fixa i ordning den vad ska jag äta i dag då jag kanske måste åka och handla också socker behöver jag i alla fall och kanske saker till sill eller julgodis om jag gör det i dag.

Det var någon som sa att julen skapade stress. Bullshit säger jag, så här är min hjärna hela tiden. Inte så konstigt att jag är lite disträ och förvirrad ibland.

När ni får bestämma blir det tvärtemot

Ja. Jag vet att de flesta ville att jag skulle ha mörkt hår igen. Och jag hade lite ställt in mig på samma sak själv. Men jag kände mig inte riktigt riktigt färdig med blont hår. Inte ännu.

Och tydligen tyckte frisören samma sak. Färg färg, klipp klipp och voilá. Så här ser jag ut nu:

Helblond med jämnlång lite längre page.

Och precis som de gör i alla gör-om-mig-program lägger jag in en före-bild där jag inte riktigt är till min fördel:


Visst blev det bättre?! =)

Lite skryt om min vän

Hon är bara så jävla bra. Älskade modiga Madde som stoppade ett våldtäktsförsök.
Hon har alltid varit så där modig och orädd och gått emellan bråk, även om det har varit två stora killar som har bråkat.
Hon är väl värd priset som Sveriges hjälte och en stor inspiration för alla andra. Fler borde bli som henne!

För övrigt var hon drop dead gorgeous i går. Eller ja, alltid så klart.

And counting ...

Ibland blir man glad. Som när det slår mig att jag arbetar den sista dagen innan jul i morgon.

Jippijejihhhooooooooojijjejjippijoo!

Det här skulle jag kunna leva på

Aaaaahh. Mmmmm. Slurp. Slafs. Bara baguetterna saknas på bilden.
I fredags kväll våldgästade jag T. Som jag har gjort nu tre helger i rad eller vad det börjar bli. Och för att det skulle kännas som vanligt åkte vi till affären, handlade mat och lagade den ihop.

Den här gången var vi inte sugna på någonting. Förrän vi hittade frysta vitlöksbaguetter. Sen spårade det ur. Vi lyxade till det: Lagade bruschetta, köpte kräftstjärtar och lagade egen skagenröra, köpte parmaskinka och rullade den kring söt melon, köpte pepparsalami som vi fyllde med spenat och champinjoner, köpte physalis och en hiseligt god rökt ost. Sedan svullade vi till ett glas rött.

Och om jag skulle tvingas att äta samma sak resten av mitt liv skulle jag nog baske mig välja det här. Lite kalamataoliver och avokado till bara så hade jag lätt klarat mig. Lycka samlat på ett bord.

Ännu mera snor ...

Krönika publicerad i dag. Baserad på den här berättelsen.

Rationell eller irrationell?
Jag är rationell av mig. Jag brukar väga saker mot varandra för att komma fram till den bästa lösningen som jag ändå överväger noga innan jag fattar mitt beslut.
Ibland struntar jag dock i det och litar helt på magkänslan och agerar irrationellt, bara baserat på mina känslor. Andra gånger är jag irrationell av den enkla orsaken att jag inte ser någon rationell lösning.
Som häromdagen.

Jag var helt igenkorkad i bihålorna. Faktiskt kan jag sträcka mig så långt och säga att jag aldrig har varit så igenkorkad i mina bihålor förut. Jag kunde inte säga b, p, n eller i stort sett någon konsonant utan att det blev en annan. Täbbt i däsan.
Trycket som skapades i bihålorna gjorde att det kändes som om huvudet skulle sprängas inåt och hur många gånger jag än snöt mig blev det inte det minsta bättre.
På jobbet tipsade de om att skölja näsan med koksaltslösning. De berättade att det finns både sprutor och speciella näskannor med lång smal pip som gör det lätt att få in lösningen i näsan.
Men ingen av varianterna fanns på apoteket just då.

Då tog mitt irrationella beteende över. Jag hittade inget långsmalt som kunde hjälpa mig få in vattnet i näsan utan improviserade.
Jag fyllde ett vattenglas och hällde i salt, rörde runt och doppade ner näsan. Tog ett djupt andetag i glaset och drog in så mycket vatten jag kunde i näsan.
Host, spott, fräs. Aj aj. Känslan var ungefär som när man var liten och råkade dra en kallsup i det äckliga klorvattnet på badhuset. Bihålorna ville helst hoppa ut genom skinnet och bultade i säkert tio minuter efteråt.
Jag upprepade spektaklet fyra gånger, bör tilläggas.
Men hur som helst, det hjälpte. Och det var ju det som var huvudsaken. Det kanske var rationellt trots allt?

Som att upptäcka livet på nytt

I går upptäckte jag att jag hade små öron.

Och jag har i hela mitt liv levt i villfarelsen att jag har stora öron. Förstår ni hur mycket det här förändrade mitt liv? Helt nya möjligheter har öppnat sig, jag ser livet ur ett helt annat perspektiv. Allt är förändrat.

Okej, jag gick kanske lite för långt. Men ni förstår poängen. Här har jag gått och trott något hela mitt liv så stämmer det inte. Snopet.

Jag är sjuk en omgång till

I går somnade jag på soffan halv nio. Ungefär strax efter jag hade skrivit här.
Jag vaknade vid elva, borstade tänderna och gick och lade mig i sängen. Somnade som en sten igen. Och sov och sov och sov.

När väckarklockan ringde kunde jag bara konstatera att jag inte skulle gå till jobbet. Huvudet håller på att sprängas, jag har ont överallt, näsan och bihålorna är helt igenkorkade, öronen gör ont och halsen värken. Jag är sjuk. Så jävla sjuk.

Så jag somnade om och vaknade tolv. Så i stort sett har jag sovit i ett streck från halv nio i går kväll till tolv på dagen i dag. Och jag är fortfarande trött.
Fan att jag skulle bli sjuk igen. Vet faktiskt inte om jag orkar med att bli det en omgång till.

Jag kan snorta saltvatten, jag är inte rädd

För ett tag sedan kollade jag igenom gamla blogginlägg och kunde konstatera att jag varit skitmycket sjuk i år. Har nästan fler sjukdagar från jobbet i år än jag haft under mina resterande fyra år. Okej, det är inte många mellan tre och sex stycken kanske, men ändå.

Hur som helst. Nu är jag sjuk igen. Typ samma skit som jag hade för två veckor sedan. Genom snorig och lite halsont.
Faktiskt kan jag säga att jag inte minns att jag någonsin varit så här täppt i näsan. Ett tag i dag kunde jag inte andas genom den ens lite. Satt och flåsade som ett djur när jag åt. Jobbigt att hålla andan för att tugga och svälja ju.

På jobbet tipsade de om att jag skulle skölja näsan med koksaltlösning. Det finns nämligen både sprutor och näskannor som man kan hälla lösningen i så det är lätt att få in den i näsan och upp i bihålorna.

När jag svängde via apoteket fanns varken det ena eller andra. Så klart. Så jag fick göra det enda rätta – snorta upp saltvatten i näsan. Fy fan, säger jag bara.
Jag trodde på riktigt att bihålorna skulle hoppa ut genom skinnet. Så ont gjorde det. Det kändes ungefär som när man får en kallsup och får klorvatten upp i bihålorna. Inte alls skönt.

Det värsta var nästan att jag fick in massor med vatten i ena bihålan men knappt något i den andra. Så den fick jag suga upp saltvatten tre fyra gånger i näsan för att få bort skiten. Det kändes inte särskilt lockande den fjärde gången kan jag lova.

Nu kan jag i alla fall andas lite lätt genom näsan. Och faktiskt känna lite lite smak. Funderar på att äta lite mer chiliconcarne bara för det. Det är ju lite menlöst att äta chili när det smakar som paprika.

Från firmafesten

Från facebook:

Mina vänner är så snälla!

Och jag är för övrigt sååååå glad på den här bilden.

Happy face

I dag när jag kom till jobbet hade jag fått en ny dator. En spretans ny iMac med Snow Leopard, trådlös mus och trådlöst litet tangentbord. Blir lite småsugen att göra oänständiga saker med den. Åtminstone hångla.
Hur som helst var det en otroligt glad överraskning!

En annan rolig sak är att alla verkar ha varit lika alkoholpåverkade som jag var i lördags. Vilket betyder att jag inte behöver skämmas ögonen ur mig. Gött!
Fan att man inte har firmafest oftare, det är så kul! Och faktiskt är snacket måndagen efter nästan lika kul. Så länge man bjuder på sig själv vill säga.

Ska jag skippa läppstiftet?

I'm off to firmafest. Har luggen kvar att fixa, annars klar. Svart klänning med axelvaddar, blåa skor, glittriga armband, sotade ögon och ... ja, rött läppstift.
Kan inte hjälpa det men känner mig lite som en clown. Får se om det åker av innan jag packar ner ölen och drar på förfest.

Hur gör de med kuken?

Varning: Okej, jag är djupt stört. Take it ... Eller sluta läs.

Jag har tänkt på det här med att vara kille. Ibland känns det lite lockande att ha något dinglandes mellan benen. Att liksom ha något som sticker ut och ska in, i stället för att ha något som sticker in och väntar på det där utstickande. Ni fattar, att ha en kuk liksom.

Men så har jag kommit på att det måste var extremt otympligt ibland. Och då pratar jag inte ens om att få stånd på olämpliga platser, det är en helt annan sak.
Jag menar när man går på toa.

Killar står ju oftast upp och kissar. Otroligt smidigt, men samtidigt lite jobbigt. Hur vet de till hundra procent att de bara ska kissa? Att fisen som klämmer på inte innehåller något annat är bara luft? Chansar man och hoppas att man kan släppa en fis när man står och kissar och riskerar att få bruna kalsonger? Eller tar man det säkra före det osäkra och sätter sig ner, kissar och fiser?

Så tänkte jag på det här med att sitta på toan. Okej, toabyttan är ju ganska djup och det lär vara endast ett fåtal som har lyckan (?) att doppa kuken i vattnet när man sitter där. Men det måste ju vara ganska många som kommer åt det iskalla, fuktiga och äckliga porslinet? Eller?
Måste man sitta på ett speciell sätt då, till exempel väldigt långt bak på toan eller väldigt framåtlutad, för att undvika det?

Och tänk på de amerikanska toaletterna – där hela byttan är full med vatten. Hur gör de där? Blir det dopp i grytan varje gång man som kille behöver bajsa? Jag menar, där har man ju svårt att som tjej undvika plask i hela härligheten.

Jag har funderat på det här i två dagar nu men har liksom inte vågat fråga någon. Så jag hoppas att någon kan hjälpa mig. Vet ni eller har ni någon teori?

Jag ser ljus i mörkret!

Ingen är gladare än jag att december är här. Ljusen i fönstren lyser så trevligt och påminner mig faktiskt om att jag inte är helt ensam i världen. Jag ser liksom att det finns människor även i grådasket.
Ännu gladare är jag att det blivit kallt. Blå himmel, sådär nästan äckligt hälsosamt frisk luft och sol. Hörde ni – sol!

Men det finns en nackdel.
Jag bor vid havet och efter två tre fyra (eller hur många det är) månaders regnande är det en aning fuktigt ute. Fuktigt och kallt är ingen bra kombination. Bildörrar fryser och bilrutorna får så tjockt lager med is på både in och utsidan att det är så gott som omöjligt att skrapa bort det. Och sist men inte minst – det blir snorhalt på vägarna.

I går kväll när jag åkte hem var det den asiga kombinationen dimma och isgata. Riktigt riktigt obehagligt.
Jag hoppades för allt jag var värd att ingen dum jävel skulle vara ute och gå. Jag skulle inte ha sett dem förrän jag var två meter ifrån dem och skulle då inte haft en chans att kunna bromsa in för att undvika en krock.
Som tur är var ingen så dum. Inte ens rådjuren.



De här konstnärliga bilderna fotade jag dock inte i går, men en annan dag på väg hem i bilen. Det är två extremt översmyckade hus som alltid får mig att flina. Skulle gissa på att husägarna elräkning i december är minst den trippla mot normalt. Men glad blir man i alla fall.

Surfar på vågen, alldeles ensam

Experterna säger att Google Wave kan bli nya facebook. Att det är Googles största inträde på marknaden för sociala medier.

Men jag vet inte jag. Det är lite svårt att känna sig delaktigt i ett socialt nätverk när jag bara har en enda vän.
Kanske någon som läser har Google Wave och vill bli min vän? Hoppas hoppas hoppas! Min wave-adress är magkansla@googlewave.com.

Ett sorgligt besked

Minns ni Rånja? Det lilla rådjuret som jag fick gosa lite med under ett reportage i höstas. Som var alldeles underbart söt och kom och tryckte sig emot mig för att få lite kärlek.

Hon finns inte mer. I går ringde jag upp det härliga paret som räddat henne från döden och möttes av tårar. Lodjuret hade tagit Rånja som byte.
Rånja is no more. Snyft.

Men fina bilder hann jag få på henne i alla fall. Som minne.

Bakslag på förkylningsfronten

Jag friskförklarade nog mig själv lite för tidigt. I dag känner jag mig sjukare än någonsin typ.

Gårdagen började med julmarknadsbesök med allt vad det innebär – man går runt, glor lite halvhjärtat på stånden och helhjärtat på folket, handlar en krans, dricker lite glögg och åker hem. Med tjugo kilo lera på skorna och blåfrusna fingrar.

Direkt efter åkte jag in till stan, glodde lite i butiker och gick till T i leksaksbutiken och shoppade loss julklappar med henne. Var världens omständligaste kund.
Därifrån till affären, handlade käk till oss och sedan hem till henne för att laga den.

Men då hade det blivit för mycket aktiviteter på en dag för mig och medan hon gick i duschen somnade jag på hennes soffa. Helt utmattad. Har man inte gjort något vettigt på tre dagar utan bara legat och snörvlat på soffan och plötsligt gör massor kan man nästan vänta sig det.

(För övrigt tänkte jag på en sak: Äkta vänner är de vars soffa man känner sig så bekväm i att man kan somna där =).)

Jag vaknade efter en kvart igen och orkade hålla mig pigg och alert resten av kvällen. Käkade god mat och sedan kom vännerna C och E så drack vi lite glögg innan jag åkte hem. Supertrevlig lördag allt som allt.

Tyvärr lider jag i dag. Har återigen hela bihålorna igenkorkade och mandlarna bränner som två rakblad. Trots att jag sovit nästan tolv timmar i natt. Hoppas att det lättar under dagen.

Blandad inspiration

Dags igen: Månadens inspiration!